tisdag 26 februari 2013

Lite borta! Lite annat!

Ok... jag vet att jag skriver lite här nu men det beror delvis på att jag pysslar med så mycket annat!
Jag håller på att ViktVäkta igen efter 10 år och har startat en renodlad gå ned i vikt blogg... totalt ointressant för andra att läsa egentligen men mest för min egen skull, för att ha koll.
Den är här (om någon av någon outgrundlig anledning är nyfiken på den)
http://nedivikt.blogspot.se/
Tanken är väl oxå att jag ska komma igång med träning oxå och skriva om det med...

I övrigt blåser det nya friska vindar i mitt liv som jag hoppas medför stor förändring och stora utmaningar... spännande!
Skriver inget om det än då jag inte vill jinxa det... men så fort saker å ting blir klart så kommer det skrivas om här!

I övrigt är det plötsligt Heaven igen... nu på fredag.
Det kan vara lite knapigt det där... de la upp datum som de sedan ställde in pga för lite gäster antar jag... då skrev dom oxå att de skulle hålla fest 4 ggr per år istället.
En på våren (Valborg tror jag), två under Örebro Pride och en till i höst/vinter.
Och nu plötsligt är det Schlagerfest på fredag!
Vi har inte bestämt oss än om vi ska gå eller inte!

Vi har dessutom ÄNTLIGEN fått info om den stora Pridefesten för alla volontärer från i sommras!
Den kommer vara i mars.
Jätteroligt men... alla bor inte i Stockholm så jag tycker att det är trist att de skickade infon så sent!
Det är mycket att fixa med som resa och boende och det kostar en del!
Så... lite minus för det sena utskicket men plus för att det iaf blir en fest!

I övrigt har jag en rolig 80-tals fest att se framemot i helgen... Svårt att hitta outfit men jag har köpt lite roliga detaljer och smycken...
Jag tänkte försöka migpå en tidig Madonna a la 80-tal :)
Behöver bara hitta en "fluff-fluff" kjol å något raffigt linné å trasiga leggings har jag nog!
Sedan fann jag en jätterosett och en jeansväst på Myrorna i söndags... KUUUUUL

Busmusen funderar på Boy George.... hahaha det kommer bli såååååå roligt!

/The Lost Mouse ;)

tisdag 12 februari 2013

Tankar...

Gärningsmannen fick 1 år och tre månader och målsägande fick ett skadestånd på 50,000....

Ofta hör man på nyheter eller läser i annan media hur långa straff en gärningsman får och hur mycket skadestånd en målsägande får... självklart alltid olika beroende på brottet och hur tingsrätt, hovrätt etc har dömt fallet.
När man läser en sådan nyhet och vet om vad det är för slags brott som begåtts så blir "man" ofta glad och tänker att idioten iaf fick ett straff och den som blivit utsatt för ett brott kommer få någon typ av kompensation...
Oftast ät det väl tyvärr så att pengar inte på något sätt kan få någon att glömma men de kanske kan hjälpa en att få den hjälp man behöver, i framtiden?
Jag vet inte om jag levde i någon slags naiv tro att målsägande som via domstol fått ett skadestånd tilldelat sig bara skulle få pengarna, eller på sin höjd bara behöva ansöka om dem via till exempel brottsofferfonden... men har nu vaknat upp till verkligheten.
Så fungerar det inte!
Jag känner personer som råkat ut för något av det värsta man kan råka ut för...
Våldtäkt... av barn/minderårig.
Jag tänker inte på något sätt gå in djupare i fallet i sig då jag anser att privat är privat.
De har haft en tuff tid som det är!

Jag har hört att det rent statistiskt sätt endast är ca 10 % av alla våldtäkter som sker som ens blir anmälda till polisen. Av dessa 10 % är det ca 10% som går vidare till rättegång och av dem är det ca 2 % som blir dömda... (obs... har inga bevis på denna statistik men har hört dessa procent satser flera ggr).
Det är iaf väldigt skrämmande siffror!
Jag har full förståelse för att så få vågar anmäla.
För det första för att det är så svårt att bevisa att man blivit våldtagen, det är oftast ord mot ord och även om den utsatta gått direkt till polisen och det har tagits foton osv kan ju gärningsmannen säga att hen ville och att hen aldrig sa nej, att hen gillar hårdare tag osv... svårt att bevisa helt enkelt.
Sen är det ju extremt nedslående siffror, rent statistiskt sätt... är det värt det?
Är det inte bättre/lättare att bara få glömma?
Och om den som blivit utsatt inte agerar som ett våldtäktsoffer "ska" och bara tagit sig hem, duschat och inte sagt något till någon osv... ja då blir bevisningen ännu svårare.
Tydligen är det så att det finns någon slags "mall" på hur man som våldtäktsoffer ska agera både före, under och efter en våldtäkt för att man ska bli trodd överhuvudtaget.
"Hen gick till skolan dagen efter och var glad och skrattade, verkade precis som vanligt."
"Hen har ju haft flera partners tidigare...Hen har ju ett rykte om att ligga runt... Hen har haft sex efter den påstådda våldtäkten... Hen var lättklädd... Hen var berusad... Hen gick själv hem sent på natten... Hen bjöd själv in gärningsmannen... " osv, osv
Ingen tänker på att alla människor reagerar och agerar helt olika i panik situationer, i trafikolyckor, i sorg och i glädje.
Det finns ingen mall på hur man SKA reagera och agera i någon situation alls i livet... för vi är alla olika!
En del blir paralyserade i en otäck skräcksituation, andra blir handlingskraftiga och vet precis vad som behöver göras, en tredje stänger av känslorna och går framåt och försöker glömma och den fjärde fastnar i situationen och går aldrig vidare, den femte slåss för sitt liv, den sjätte blir avtrubbad, den sjunde rycker på axlarna och tynar långsamt bort, den åttonde börjar skära sig, försöker ta livet av sig... listan med känslor och sätt att reagera på är lika oändlig och varierande som det finns antal människor!
Det finns inget rätt och fel.
Självklart vore det ju det bästa om alla skulle reagera exakt likadant och gå och anmäla och göra allt "rätt" enligt dagens normer i samhället... men så är det inte... och det är inget man kan begära heller.
Vi är alla egna individer med rätt till våra egna känslor.

Det finns oxå, i folks ögon, en specifik "mall" på hur en våldtäktsman ska se ut och vara och bete sig för att man ska tro på det.
"Nej hen skulle aldrig kunna våldta någon, hen är ju bra i skolan, duktig idrottare och har många vänner och det finns inget ont i hen alls!!!"
En våldtäktsman är alltid någon "annan" ingen man själv skulle kunna känna.... eller?

Aja... Jag ska inte fastna här... vilket jag lätt kan göra då det berör mig lite extra hårt... det känns lite för nära mitt hjärta...
Men jag rekommenderar verkligen alla att läsa Katarina Wennstams bok "Flickan och Skulden"
Det är en fasansfull bok som väcker många tankar.
Den behöver verkligen läsas och borde, enligt mig finnas med i läroplanen i årskurs 7 - 9.

Ok....
Ska försöka hitta tillbaka till där jag började...
Du har varit med om en hemsk händelse, en våldtäkt (eller flera). Du har anmält till polisen och har sedan gått på en mängd med förhör... blivit ifrågasatt om allt och inget... måste återuppleva händelsen om och om igen i dina egna ord, högt och till flera andra... (som en andra våldtäkt)
Åklagaren bedömer att åtalet skulle hålla i rätten och det blir rättegång... mer än ett år efter själva händelsen sitter du där i en rättegångssal, tillsammans med förövaren...
Återigen skall allt gås igenom in i minsta detalj.... Gärningsmannens advokat gör allt för att få dig att ifrågasätta dig själv, det som har hänt, vänder å vrider på varenda liten detalj tills du blir helt snurrig i huvudet... (som en slags tredje våldtäkt).
Gärningsmannen blir dömd... och du blir i rätten tilldelad ett skadestånd.
Ja här kan man ju tänka att nu är det äntligen över... men nej... självklart så överklagar nog gärningsmannen... Hen har ju inte gjort något... helt oskyldig (precis som alla andra brottslingar)...
Det går till nästa instans...
Och tänk då att även här väljer rätten att tro på dig! Vilken lycka!
Visserligen kanske de sänkte den åtalades straff lite... minskade skadeståndet osv... men de lite på bevisen och dömde den åtalade!
Det har nu gått mer 2 ½ år sedan våldtäkten ägde rum. Under dessa 2½ år har du fått återuppleva händelsen om och om igen inför en massa främmande människor... Allt du vill är att det ska ta slut. Att det ska vara över. Att få chansen att gå vidare i livet!
Då kommer nästa överraskning... du måste själv ansöka om detta skadestånd.
Först ska du ansöka om en utmätning via kronofogden på gärningsmannen för att se om hen har möjlighet att betala det till dig... detta kan ta flera veckor/månader.
Men... självklart har hen inte pengar och du kommer aldrig få några därifrån... då kommer nästa steg...
Kolla igenom dina egna försäkringar.
I första hand hemförsäkringen (om det inte är så att den åtalade var din sambo vid tiden för våldtäkten, då gäller inte hemförsäkringen...)
Du ska alltså ringa ditt försäkringsbolag och anmäla skada eller brott...
Hamna i växeln... vad gäller ärendet?
-Öh... våldtäkt.
Bli skickad till rätt avdelning...
Få samma fråga igen... och igen... när, var, hur, tidpunkt osv (ja... en fjärde våldtäkt... stampa på den som ligger). Är det polisanmält? Har det gått till rättegång?
Få veta att ja.. du måste betala en självrisk på en viss summa.... och att försäkringsbolaget har en schablonmall för "såna här ärenden", alltså en förutbestämd summa, oavsett vad rätten tilldelat dig.
Du måste skicka in kopia på domen och sedan vänta.
Ringa det försäkringsbolag du har din privata liv och olycksfallsförsäkring i och anmäla även där för eventuella framtida men och dåliga mående... samma frågor igen och så skicka in dom samt eventuella sekretessbilagan...
Inte mycket till privat längre... sekretessen känns ju lika med noll!
Vänta...
Vänta.... vänta.
Om det blir godkänt så betalas deras schablonmall för våldtäkt ut efter att du betalat din självrisk...
Om summan är mindre än den rätten tilldelat dig eller om försäkringsbolaget av någon anledning inte anser att de ska betala ut pengarna så får du gå vidare till brottsofferfonden och lägga in en ansökan där....
Skicka med intyg på att du kontaktat kronofogden och dina försäkringsbolag osv... + kopia på domen samt sekretessbilaga.... och vänta igen...
Jag vet inte... men det läggs så mycket på offret... vem säger att en person ska orka med allt detta?
Visst borde det finnas bättre, lättare sätt?
Måste den som redan ligger, nedslagen, halvt medvetslös vara den som ska klara av allt detta?
Om det sedan gäller en minderårig, ett barn...
Hur mycket kan en förälder orka med?
Hur länge klarar en förälder av att stå i motvind och slåss för sitt barn?
Förhoppningsvis hur länge som helst... men alla har inte samma förutsättningar... varken fysiskt eller psykiskt...
Och visst... jag inser nu, när jag hör om allt detta att det var naivt av mig att tro att ett offer bara pga ett domslut kunde få ut pengarna från brottsofferfonden... och att gärningsmannen fick en skuld på sina axlar som skulle jaga hen resten av hens liv...
Men... det finns ingen fantastisk och magisk penningbössa att ta dessa skadestånd från... men man kan ju få önska att det vore så!

Så... cred till alla som orkar!
Och cred till alla runtomkring som stöttar och finns där <3












Tillsammans är vi starka!




onsdag 6 februari 2013

HBTQ, Normer och trygga mötesplatser

Förra veckan var jag på en heldags föreläsning om HBTQ, normer och trygga mötesplatser, som riktade sig till personal på ungdomsgårdar i Örebro län.
Det var en otroligt intressant dag med mycket innehåll.
De gick igenom de olika begreppen: HBTQ ifall om någon har missat det: Homosexuell (personer som attraheras av samma kön som en själv), Bisexuell (personer som känner attraktion till andra oavsett kön), Transsexuell (att vara en transperson har med könsidentitet att göra, kort förklarat att ditt biologiska eller juridiska kön, som du fick vid födseln, inte stämmer överens med ditt mentala  eller själsliga kön och har ingenting med din sexualitet att göra... exvis att känna dig som kvinna men biologiskt vara född till man eller tvärtom eller att inte känna att du passar in som varken man eller kvinna) och Queer, som är ett paraplybegrepp som kan kännas lite luddigt ibland... men det har jag ju skrivit om tidigare. Att vara Queer är att sätta sig utanför heteronormen, delvis ett politiskt ställningstagande och har heller inget med sexualiteten att göra. Ett ifrågasättande av normer och samhället i helhet. Ingen annan en du själv vet eller kan välja det åt dig det är ett eget ställningstagande.
Vi pratade också om Cis-personer... En Cis-person  är  en person som inte är transperson, en person vars juridiska kön, biologiska kön samt könsidentitet hänger ihop och alltid har hängt ihop med den rådande samhällsnormen.
Och Intergender som är en person som inte vill inordna sig i den traditionella uppdelningen i man och kvinna, och som identifierar sig som mellan eller bortom könen. Det har ingenting att göra med hur personens kropp ser ut utan handlar om vilket kön man känner sig som (könsidentitet).
Gå gärna in på www.ungdomsstyrelsen.se om ni vill läsa mer...

Vi fick också en genomgång av statistik när det gäller unga HBTQ personers fritid och hälsa som var otroligt skrämmande men tyvärr inte så förvånande.

Som mest intressant blev det när vi kom in på normer.
Vad är normer?
Vad har vi normer för?
Vilka gagnas av våra normer och vilka exkluderas?
Att det är viktigt att förändra de normer som gör att människor kränks, diskrimineras eller osynliggörs.

Vi fick också göra en övning i mindre grupper där vi skulle synliggöra de privilegier man har som heterosexuell.
"Som heterosexuell kan jag..." (Den blev lite weird för mig så jag ändrade ordalydelsen lite grann)
"Som heterosexuell kan man... resa vart som helst i världen med sin partner, har man lättare att starta familj, kan man visa sin kärlek öppet, blir man inte diskriminerad pga sin sexualitet,  behöver man inte vara orolig i omklädningsrum, används inte ens sexualitet som slagord emot en, har lättare att få jobb, lättare att ragga, behöver inte komma ut osv, osv.
Vi delades in i flera smågrupper och varje grupp skulle hitta minst 10 olika privilegier och sedan samlades vi och redovisade.
Det var en person i gruppen som menade på att "Varför kan dom inte vara som alla andra? Dom måste väl inte berätta i tullen att dom är bögar? Det kan väl vara normala?"
Då funderade jag på vart den personen hade varit hela dagen? Hade hen inte lyssnat på hela dagen?
För personligen vill jag nödvändigtvis inte alls vara precis som alla andra men jag vill ha samma rättigheter att kunna göra samma saker, som att kunna visa kärlek öppet utan att folk stirrar eller spottar efter oss.
Jag vill kunna åka på kärlekssemester med min flickvän och kunna hålla henne i handen när vi är utanför dörren utan att riskera att bli stenade, jagade eller fängslade.
Hen menade också att alla vet att homosexualitet inte är tillåtet i vissa länder så varför vill man åka dit, varför inte bara åka till Tyskland?
Det är ju det som är "grejen" att man som heterosexuell inte ens behöver fundera över sådana saker...

Sedan kollade vi igenom den långa listan vi fått ihop med privilegier och fick frågan om allt detta var självklart bara för att man var heterosexuell... fanns/finns det andra som blir diskriminerade?
Kan alla heterosexuella få jobb hur lätt som helst, kan alla skaffa barn, kan alla resa överallt i världen utan några problem (osv) eller finns det andra faktorer som kan vara med och påverka?
Ålder, kön, etnicitet, vikt, funktionsnedsättning, civilstånd, religion, utseende, status etc, etc.
En person berättade att efter 11 september attacken i USA blev hen alltid utplockad i tullen i olika länder, stoppad pga sitt utseende...
En annan berättade att hon var före detta fotbollsspelare och hennes man en före detta balettdansare och att folk ofta gjorde sig lustiga över vem som var man eller kvinnan i förhållandet. En kvinna fick inte hjälp att bli gravid pga sitt höga BMI...
Folk som är utanför normen... de som inte passar in i pusslet pga att de är lite annorlunda, sticker ut från det som är norm.
Diskriminering lever och göds överallt!
Och vi måste alla jobba gemensamt på alla plan!

Är det konstigt att ungdomar växer upp och mår dåligt när de känner att de inte passar in i den utskurna färdiga norm mallen?
Att de får panik attacker för att de inte är som "alla andra".
När de vet att individualitet inte uppskattas. När de känner att de är annorlunda på något sätt som gör att de sticker ut. Allt från sexualitet, kläder, vikt, utseende, hårfärg, hudfärg, kön osv.
Jag fick höra häromdagen att regeringen vill satsa på ungdomar med självskadebeteende och därför lägger mer pengar på det. Först blev jag glad och tänkte att äntligen, mer pengar till psykiatrin... men sedan började jag fundera på det och undrar hur mycket en sådan punktinsatts hjälper... som att välja att bara träna en muskel och inte hela kroppen för att bli bättre.
Som att sätta ett litet plåster på ett stort blödande sår
Fast vart ska man börja?
Kanske att man ska kolla på roten till det som gör att så många mår så dåligt?
Inte bara sätta in storslagna insatser när det redan gått så långt att de börjar självskada...
Vi behöver jobba med normer och värderingar. Vara norm kritiska. Respektera varandra. Det behöver vi lära våra barn och ungdomar, att de är unika och underbara precis som de är!

Oj... blev ett långt sidospår från utbildningsdagen men hjärnan bara studsar iväg!
I alla fall... sedan fick vi träffa en från fritidsgården Egalia i Stockholm som riktar sig till HBTQ ungdomar och där endast HBTQ personal arbetar. Det var intressant!

När dagen var slut bestämde jag mig för något jag funderat på länge... så jag skickade ett mail till RFSL och frågade vad jag kan göra, vad jag kan hjälpa till med och om det finns några utbildningar jag kan gå för att kunna bli informatör.
Så nu är det bara att vänta.
Bollen är i rullning.... vi får se vart den hamnar :)

/InformatörsMusen?!?





Krossa Patriarkatet... Christer i P3

Igår fick jag mig en smärre chock när jag drog på radion i köket på jobbet...
Jag brukar lyssna på P3 hela dagarna men just denna dag hade jag vart på möte och drog på radion ganska sent och hamnade mitt i ett väldigt knepigt samtal.

Lyssna själva...


Lyssna: "Jag biter honom jävligt hårt i kuken"


Ja hon raggade alltså upp män på Avenyn, tog hem dem och bet dem i snoppen...
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här kvinnan... Kanske att hon lever upp till myten om att alla lesbiska hatar män?
Å samtidigt så reagerade jag själv först med chock...
Sedan ringde jag till Busmusen och skickade sms till Konstnärsmusen (som ju självklart ringde upp mig så snabbt hon kunde å sa att hon nästan dött av skratt och undrade om det var sant?).
Jag berättade skrattande om samtalet in till Christer i P3...
Det hela kändes så totalt weird och osannolikt att jag inte riktigt kunde ta in det.
Å hade hon gjort detta mot män som faktiskt gjort sig förtjänt av det så skulle jag nog varit mer skadeglad och skrattig... men skrattet fastnade någonstans i halsen...
En sak som gjorde att det hela kändes så otroligt sorgligt och hemskt var att hon sa att hon aldrig träffat en bra och trevlig karl och detta var hennes sätt att"ge tillbaka" och krossa patriarkatet...
Jag försökte att sätta mig in i kvinnans tankebanor... men i mina ögon är detta en slags våldtäkt!
Jag hoppas någonstans att det inte var på riktigt!
Vad ska man säga?
Ibland undrar jag verkligen hur folk tänker.
Varför folk blir som dom är...
Vad är orsaken?

Hatar vi i allmänhet mer idag än vi gjorde förr eller är det bara lättare att visa det?

/RadioMusen

Uppdrag Granskning!

Ikväll 6/2 är det Uppdrag Granskning på tv som jag hoppas att många kommer titta på och jag hoppas att det kommer starta upp en ordentlig debatt angående näthat samt kvinnohat (eller egentligen ett djupt hat gentemot allt och alla som står utanför "normen", den personliga normen, alltså det som är normen för varje individ och samhällsnormen).

Vill ni läsa mer om programmet kan ni göra det här:

Ug - Näthat
Det är riktigt skrämmande att se hur hatet gror...