Sommarlov!

Internet är en välsignelse :)
Iaf för mig, just nu.
Jag har, som den nybörjare jag är, gått med i olika forum på nätet och via dem funnit nya vänner.
Vissa sidor är lite extrema och "fel" slags personer jagar på en och tjatar och verkar inte förstå.
Men ibland dyker en och annan guldklimp upp.
Som stöttar genom att lyssna och berätta om sin egen komma ut process.
Ger mig perspekiv på tillvaron.
Denna eviga process kan nötas och stötas i timmar.
I hundratals mail fram och tillbaka.
Det behövs, tro mig.
I en konversation kom jämnförelsen upp mellan högstadiet-sommarlov- gymnasiet och mitt hetrojag-crazy inbetween land/komma ut processen- "färdig" flata/bi...
Låter det snurrigt?
Hahaha ok, jag ska ge mig på ett försök att förklara.
Jag står fortfarande och trampar i korridoren på högstadiet, osäker och identitetssökande, med blicken riktad mot dörren in till gymnasiet.
Hungrig att få vetskap, att lära men fortfarande fast i kompistrycket att plugga är botten.
Min förhoppning är att det, som dom vuxna alltid sa, blir bättre sen... men tvekandes.
Rädd för det nya.
Tankar på att "gå om nian" igen för att det vore lättast så.
Sen kommer sommarlovet och man kastar sig brutalt in i en okänd, otrygg mellantid med mycket känslor, frågor och osäkerhet.
Har jag valt rätt?
Vad kommer näst?
Tänk om jag ångrar mig osv...
Å långsamt men säkert mognar man i insikten att man valt rätt inriktning.

Underbar period... ett helvete.

Men självklart... man överlever sommarlovet!
Klart att första tiden på gymnasiet är förvirrande.
Mycket nytt.
Men man överlever.
Med mer kunskap och nya kontakter och vänner för livet!
Jag längtar dit. Till andra sidan!

Hängde ni med i jämnförelsen?

Crazy Inbetween land!

Orka hålla ut!
Bättre sen?
Hoppas.

Så mycket nytt.
Men ändå inte.
Plötsligt ser jag nya saker.
Upptäcker igen.
Känslorna bubblar,
strax under ytan.
Lättretad.
Hormonstinn.
Galen!
Tonårsknäpp igen.
Intensivt.
Känslokaos.
Håll fast.
Motvind.
Le genom tårarna.

Slutdatum?
Kan jag få ett sånt?
När är denna tid i Crazy inbetween land över?

Ödet!

Jag tänker att det finns en mening med möten.
Att man möter människor som berör ens liv, skakar om en och får en att våga.
Att tänka.
Att minnas.
Man kan lära sig något av alla.
Jag är glad över de människor jag mött i mitt liv.
Både de bra och de dåliga.
Nyttiga livsläxor.
För 2 år sedan... tack, du helt okända, vackra, vibrerande, livfulla kvinna.
Vi pratade aldrig. Jag bara såg dig, tvärs över lokalen.
Ögonkontakt som fick mitt innersta att rubbas. Vakna till. Minnas!
Jag har aldrig kännt så mycket, på en och samma gång.
Förhäxad!
Tappade kontrollen totalt.

Kom hem... grät. Försökte gömma undan igen.
Glömma!
Tappert kämpande.
Förgäves.
Tankarna hade ett eget liv.
Försökte stanna och göra det "rätta"
Insikten var kvar för att stanna.
Nya möten.
Ny vän.
Stöd.

Tid.
Tid att acceptera.
Lååång tid.
Förnekelse.
Nya möten... igen.
Stöd.
Energikälla.
Kraft till att finna ork.
Ork till:
Resignation.
Kapitulation.
Skilsmässa.......

Såra andra.
Sorg.
Nödvändigt?
Erkännande.
Ifrågasättande.
Jag hoppas jag en dag känner att jag kan förlåta mig själv.
Att jag finner ett superlim för mitt trasiga jag.
Nu får träning vara ställföreträdande lim.
Bräcklig men stark.

Första gången!

Jag minns en av orsakerna till att jag backade och tvivlade...
Gömde och "glömde"

Första gången...  bara lek...  blev sårad.
Hennes sätt att behandla mig på sårade djupt.
Vi var båda alldels för unga för att förstå...

Nästa gång, spännade och förväntansfullt!
Också då en vän.
Nevöst. Ångestladdat!
Tänk om någon...
Efteråt... tyst...
Förlorad vänskap, igen.
Skam och skuld.
Från henne.
På mig.
Allt var fel, fult och oacceptabelt.
?
Vad hände?
Överlevnadsinstikten tog över.
Det är bara en fas!
Göm undan.
Allt.
Tankar och känslor.
Lägg i en ask.
Lägg i bly... kasta bort, långt bort.
Spring i motsatt riktning.
Lyssna inte på dig själv.
Glöm, glöm, glöm.
Allt blir bättre sen!





Eller inte?

Självrannsakan!

Ibland får man sig en rejäl knäpp på näsan och inser att man måste förändra sitt eget tankesätt.

Jag har inte sett mig själv som speciellt fördomsfull, snarare tvärtom men jag insåg att jag behöver tänka om...
Ni som läst tidigare i denna lilla komma ut blogg vet att jag är mitt i denna förvirrande virvelvind. Känslorna far omkring och jag försöker hålla i mig någonstans. Försöker ha lite kontroll.
I alla fall... för ett tag sedan mötte jag en gammal barndomskompis. Vi har inte setts på flera, flera månader.
Hon är en av dom personer jag själv har våndats mest för att tala med, då jag vet att hon röstar på SD och har starka åsikter som går tvärt emot mina och vi har haft en del skilda meningar runt detta.
När vi träffades sist så tog jag tjuren vid hornen och berättade och tänkte att detta blir nog droppen för våran vänskap.
Hon bara tittade på mig och sa att hon inte var förvånad utan att hon funderat på det tidigare och hon tyckte jag var modig som kom ut! Jag var fortfarande samma person som tidigare och min sexella läggning hade ingen betydelse för henne.
Gissa om jag blev helt chockad... chocken slog snabbt om till skam då jag insåg att jag var den som helt fördomsfullt tänkt att hon skulle hata mig pga min läggning men det var jag som hade fördommar om henne pga vilket parti hon röstar på... henne som jag kännt sedan jag var 4 år...

Så nu har jag bestämt mig för att sluta oroa mig så hårt och intensivt.
Det är demoner i min egen hjärna. Dom har än så länge inte visat sig irl!

Självrannsakan! Jobbigt men oj så nyttigt!!!!

Kram

Att "komma ut"

Mitt hjärta slår så hårt.
Snabbt!
Hårt!
Jag kan inte andas.
Letar efter en uns med syre.
Ork.
Pulsen dundrar högt i mina öron.
Oro.
Fysiskt illamående.
Sorgsen.
Lycklig.
Stolt!
Bestämd.
Jag vet!
Jag förstår, äntligen.
Insane!
Ljus i slutet av tunneln?
Kanske... vet inte... jag har precis gått in och dörren bakom mig har klappat igen.
Bang!
Bommar har rasat ned.
Det finns ingen återvändo.
Jag är kuvad, fångad.
Av mig själv.
Av mitt innre.
Ingen återvändo.
Jag vill inte tillbaka... även om det känns tryggt.
Jag blickar framåt.
Jag tittar på dig, min vän och viskar tyst och försiktigt med en darrande, livrädd röst:
Jag tänder på kvinnor!
Jag slår ned blicken.
Biter mig i läppen.
Illamåendet ökar.
Det forsar i öronen.
Det är tyst.
Jag sneglar upp och tittar på dig.
Du ler.
Allt faller. All oro rinner av mig. Luften når mina lungor. Jag kan plötsligt andas igen.
Jag känner mig snurrig.
Lycklig.
Accepterad!
För denna gång. . .
Snart börjar det om igen.
Det är en emotionell berg och dalbana utan stop.
Endast några få lugnare partier.
Det är ett helvete!
Men samtidigt den enda vägen som går att gå!
Hoppas mina ben orkar enda fram.

Nystart!

Jag har vänt upp och ned på mitt liv, totalt...
Allt jag känner till, det trygga vanliga har jag kastat ut genom fönstret och nu står jag här. Ensam och ska på något sätt plocka ihop mig själv och mina tankar.
Har jag gjort rätt?
Tagit rätt beslut?
Ja!
Nu behöver jag tid att läka ihop igen. Tid att finna ut vem jag är, vad jag vill och vad jag känner.

Vad är det egentligen som är så himla komplicerat?
Jag vet egentligen precis vad jag känner vad jag vill och önskar... det är bara svårt att säga det högt... Så tills jag återfår rösten så får jag skriva här i all hemlighet...
Så jag ställer garderobsdörren på glänt och kikar ut lite förvirrat och viskar: Jag tänder på tjejer!

Så hur hamnade jag egentligen här?
Jag började prata med min bästa vän för ca 2 år sedan om att jag tittade på tjejer när vi var ute.
Hon blev förvånad men tog det väldigt bra. Hon frågade vad jag tänkte göra åt det och jag sa att jag inte tänkte göra någt drastiskt alls.
Jag var gift, vi hade barn och äldsta dottern hade stora problem och vi for in och ut till sjukhuset. Jag hade varken kraft eller mod att bryta upp det enda som kändes tryggt i livet just då. Jag hade fortfarande känslor för min man även om dom var mer vänskapliga och nästan platoniska.
Jag ville att mina barn skulle ha det lugnt och stabilt.
Så jag stoppade undan alla tankar och känslor och försökte jobba vidare på äktenskapet.

Tankarna lämnade mig dock aldrig utan knatade runt i hjärnan och satte djupa spår. En dag insåg jag att jag inte älskade min man längre. Det kom som en chock!
Alla som träffade oss sa jämt att vi var det "perfekta" paret som verkade klara av allt tillsammans. Det var väldigt vackert på ytan men jag kände mig bara sorgset tom.
En enorm saknad efter något. Jag började fundera praktiskt, skulle jag klara av att bo själv, rent ekonomiskt... jag var osäker.
Jag hade ju aldrig blivit kär i en tjej, tänk om det bara är tankar, jag hade ju inga "bevis". Det är ju skillnad på kärlek och sexuell attraktion. Skulle jag, på så "lösa" grunder, gå igenom en tung skilsmässa och utsätta våra barn för delat boende osv...
Så fick äldsta dottern lite mera hjälp och våran hemsituation lättade lite och plötsligt kände jag att jag hade kraft att avsluta.
Jag känner mig stark i mitt beslut även om det är otroligt tufft just nu.
Min blivande exman har gått igenom olika stadier så som: chock, arg, ledsen, sårad och förvirrad. Jag har försökt förkara (så där typiskt klyschigt) att det beror på mig och inte honom.
Jag berättade om detta tomrum och om saknaden och längtan och han verkade ta det bra. Visst hävde han ur sig att det bara var larviga griller i huvudet på mig som han inte alls trodde på. Att jag blivt "smittad" av en kompis som är lesbisk och att jag fått dessa ideér från henne... han trodde vi hade något ihop. Vilket vi inte har, vi är bara kompisar.
Jag måste ta mig lite tid att hitta fram till mig sjäv och mina känslor igen. Jag har inga planer här och nu att jag ska ge mig ut och söka efter den rätta.
En dag dyker hon upp.
Just nu vill jag leva själv, träffa folk och umgås och bara känna mig avslappnad och glad igen.
Jag är självklart nyfiken på att få "upptäcka" en tjej på "riktigt" men jag tänker inte stressa. Det kommer, tids nog.
Allt behöver inte vara så seriöst och dödsallvarligt hela tiden. Internet ger mig chansen att leva ut mina innre drömmar och jag känner mig mera hel nu när jag ivf erkänt för mig själv.