På söndagen kände jag mig ganska mosad av veckans alla intryck, tankar och känslor.
Pride var över och likaså det vackra vädret!
Himlen öppnade sig och regnet vräkte ned, verkligen vräkte ned.
Det stämde ganska bra överens med min sinnesstämning där och då.
Det kändes otroligt vemodigt att det var över. Att packa å åka hem igen som om inget hade hänt....
men massor hade hänt, inom mig. I tankarna, i själen, i sinnet, i hela kroppen!
Vi åkte in mot stan och möte upp de andra tjejerna och tog en lunch fika och satt och babblade och myste.
Vi pratade mycket om priden och temat öppenhet!
Det var/är många som klagat över detta tema.
Jag har inte någon tidigare pride att jämnföra med....
Men många uttryckte sig om att det är våran festival.... å att 51 veckor om året måste vi anpassa oss in bland alla andra, stå ut med att hetrosar stöter på oss osv... kan vi inte få ha en enda lite vecka som vi slipper sånt, en vecka som är vår!
Flera hade tydligen oxå upplevt att många hetrosar mest gick in i parken för att spana på alla konstiga HBTQ människor. Att dom kännt sig som djur i bur som folk kom för att titta på!
Jag upplevde det verkligen inte så!
Visst fanns det vissa knepiga typer där inne som förmodligen bara var där för att glo på oss men det enda jag tänkte på var att jag trodde det skulle vara mer... mer... av allt!
Flera gays, mera extravagans, mera yra och tok... men det kändes som vilken festival som helst, väldigt straight!
Det är en svår balansgång kan jag tycka... dels att vi vill ha det exklusivt och privat, bara för oss och våra anhöriga och samtidigt vill vi bli mera accepterade i samhället, bli jämnställda, lika.... öppenhet för alla, eller?
Det ska vara öppenhet så de straighta tar emot oss... men gäller det inte åt andra hållet?
Jag tänker att kanske vi inte riktigt är där än, i samhället.... tyvärr!
Vi sträckte ut en hand och det fungerade så där.
Kanske man nästa år kan göra en blandning?
Öppet på dagen för alla och stänga på kvällen å ha inträde?
Jag vet inte... men det är trist att så många har haft en tråkig upplevelse.
Sen är det ju alltid så med förändringar.... likt ett litet frö måste de planteras i bra jord och vattnas ofta å så växer det tillslut upp något underbart och vackert!
Sen var det dags att ta bussen hemåt!
Hade en hel avskeds kommité med till stationen :)
Träffade otroligt härliga nya kompisar!
Tack för att Ni var med och förgyllde min första Pride!!!
Ett minne för livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar