En enorm saknad efter samhörigheten, skratten, samtalen och en önskan att backa bandet. En PSD (Post Sitges/Slick Depression)...
Jag var så enormt nervös, pirrig i magen och förväntansfull inför denna Skrivresa i Sitges med Mian och Sara och alla andra deltagare.
Jag är vanligtvis en person som väljer att stå lite vid sidan om och betrakta världen runt omkring mig, vilket i många fall gör att folk jag möter tror att jag är väldigt blyg eller i värsta fall rädd.
Vad folk tycker spelar dock sällan roll för mig, jag smyger mig in långsamt och när jag känner att jag litar på sällskapet släpper jag fram mig själv. Kanske är det en överlevnadsteknik?
Hur som helst, vem hade kunnat ana att denna vecka i Sitges skulle kunna bli så fantastisk?
Bara tanken på att jag en kort sekund övervägde att inte åka, eftersom resan skulle vara samtidigt som julborden på mitt jobb (som jag iof nu sagt upp mig ifrån...), är för mig helt ofattbar.
Det här är vägen jag var menad att gå och jag gick den och jag njöt av varje sekund.
Nu ska jag försöka att inte bli så förbaskat filosofisk och sväva ut i flummiga sidospår, som jag alltid gör, utan hålla mig till resan och mina upplevelser.
Så, var ska jag börja?
Jag vill skriva ett superfint inlägg om vår fantastiska vecka i Fittges... förlåt Sitges ska det stå såklart... vad annars?
Men jag är lätt vilseledd med att hela tiden kolla alla uppdateringar och kommentarer i vår grupp på Facebook och sitter här och skrattar och fäller en tår och kan inte annat än att längta tillbaka till den totalt galna gemenskapen som liksom (s/k)lickade direkt.
Hur många resor som den här kan man göra i livet (och jag menar resor på riktigt, inte metaforiskt för det uttrycket använder man inte...).
En resa där vi är normen (skrämmande för vissa, absolut, om de bara visste vad de går miste om), där skratten känns i magen i flera dagar efteråt, där vi kan prata om precis allt som om vi känt varandra i hur många år som helst.
En resa som innehåller samtal om hur man planerar ett mord (i en bok), där vi har ett eget valuta system (!).
En resa där vi pratar om marknadsföring och fittfakta.
En resa där vi får nya identiteter (Kräkan, Lilla Skruttan, Yolo, Miss Halsterson...).
En resa där vi fick träffa Saras agentur i Barcelona.
En resa där Mojito-löpning i Barcelona är en ny sport vi alla anammade.
En resa där seminarium, ordet preteritum (don´t even ask), Yoga, dragshow, eget skrivande, fantastisk mat, sol och värme, coachning och Sangria (det fanns en oändlig källa med Sangria, Cava och vin) blandades helt naturligt.
En resa där vi under frukosten gick genom vem vi skulle vara om jorden gick under och på vilket sätt vi skulle kunna tillföra något för mänsklighetens överlevnad.
Det diskuterades så otroligt mycket konstiga, roliga, galna och sorgliga saker och alla var inkluderade.
Så vad tar jag med mig från den här resan?
Jag tar med mig kärleken, inspirationen, lusten, orken, skratten, känslan av total samhörighet och ett helt gäng med nya fina vänner som tagit ett rejält bett i mitt hjärta och min själ.
Ett rätt flummigt inlägg detta. Jag behöver nog samla mig i några dagar till innan jag kan få ur mig något vettigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar