Plötsligt händer det...

Ni vet det där man bara drömmer om och egentligen aldrig riktigt tror på att det kan hända…
Well….Plötsligt händer det, trots allt!

Jag tror jag har berättat tidigare att jag sitter och skriver en del då och då.
Jag brukar kalla mig för periodskrivare. Men jag har ändå en dröm och önskan om att någon dag bli färdig med ett manus som jag vågar skicka in med förhoppning om att det kanske kan bli en bok!
Jag har dock en rejält lång väg att gå då jag faktiskt aldrig lyckats skriva klart något då jag verkar "lida" av för mycket knasiga idéer som jag vill skriva ned och det kommer hela tiden nya.
Så stället för att tappert kämpa vidare på ett manus så har jag hoppat runt och påbörjat flera olika som sedan bara blir liggande i datorn.
I höstas tog jag beslutet att om jag vill komma någon vart överhuvudtaget så måste jag iaf försöka skriva klart något.
Jag kände dock att jag behövde lite inspiration så jag gick med i en grupp på Facebook för författare.
Det kändes liiiiite kaxigt och när jag snabbt insåg att det var flera publicerade författare med i gruppen så fick jag lite ångest och tänkte jobbiga nedvärderande tankar som: "Jag hör inte hemma här," "Jag är inte tillräckligt bra," "Jag borde går ur den här gruppen," "Vad gör jag här?" "Jag kommer ändå aldrig att kunna skriva klart något." Osv, osv…
Ni hör ju själva, total sågning av mig själv!
Men jag stannade kvar i gruppen pga något inom mig som nyfiket lurkade runt och sög åt sig allt alla skrev om som hade med skrivande att göra. Små tips och idéer som jag kände att jag hade nytta av i mitt skrivande, som utvecklade både mig och mitt författarskap.
En dag pratades det om att skriva en gemensam bok för alla som var intresserade.
Spontan som jag är så fyllde jag i att jag var intresserad av att vara med (Paniiiiiiiik, vad tänkte jag på?).
Vi var många som visade intresse och det bestämdes att det skulle skrivas separata noveller runt samma tema, 10/10 och gärna från var och ens egna hemstad.
Nu var det deadline med tidspress!
Vad 17 hade jag gett mig in på?
Vad skulle jag skriva om?
Varför hade jag anmält mitt intresse?!?!
Varje dag gick jag in på sidan och såg hur de andra glatt konstaterade att halva novellen var skriven eller att de var klara och skickat iväg den till en vän som skulle korrläsa!
Jag satt och stirrade på min tomma skärm och svor!
Tiden flög iväg och 18000 tecken kändes som en omöjlighet!

Envis som jag är så skrev jag ihop en novell och en vän fick lästa igenom.
Hon tyckte min novell var bra men ovanligt tam för att vara jag.
Jag kände att hon hade rätt i att den var lite tam på något sätt men kunde inte riktigt sätta fingret på vad som gjorde den tam.
Jag ändrade om och gav det till en annan vän som blev positivt överraskad och kunde relatera till texten till 100 % och hon peppade mig att skicka in den.
Sen fick självklart min älskade BusMus läsa novellen och hon tyckte absolut att jag skulle skicka in den….  :)
Vad hade jag att förlora?
Om man inte chansar kan man inte vinna säger man ju så ja vi köpte en skrivare och jag skrev ut novellen i fyra exemplar och skickade in…

Dagarna som följde var fyllda med ångest!
Tänk om den inte skulle komma med och tänk om den Skulle komma med!
Spännande! Otäckt! Nervkittlande! Fantastiskt! Fjärilar i magen!

När mailet kom att min novell kom med (det var fyra personer i juryn) var det som att världen stannade till lite… Va? Jag? Eeeeh….
Jag väntade nervöst några dagar till ifall det skulle komma ett mail "Ouuups vi skickade fel…"
Men det kom inte! Jag kom med!
Min lilla "förstagångs novell" höll måttet!
Lyckovolter i hjärtat kan jag säga och det gav mig också en extra spark i baken och ett stort självförtroende lyft!
Jag kanske inte är så kass bakom tangenterna iaf?

Min novell blir publicerad i en riktig BOK i vår :)

Så här kommer länkar för er som är nyfikna ;)

Bokus

Adlibris

Tjingeling!
//FörfattarMusen