Ondskans Mögel...

I morse kom verkligheten ifatt mig.
Jag har gjort ett bra jobb att ignorera den ett tag nu.
Jag inser dock att även om man väljer sitt eget liv, sina vänner, sin familj så kan ändå ondskan smyga sig på, bakifrån.
Man kan inte hålla i alla trådar.
Man kan inte ha koll på allt och man kan inte styra över allt runt om en.
För hur mycker jag än kämpar med att ha stenhård koll så sipprar skit in ändå.
Skit som är utanför min kontroll.
Som involverar andra personer och deras bekantskaper.
Skulle kunna vara lätt att borsta bort men likt mögelspor har det rotat sig fast i mitt eget hem och växt sig större och större. Inte bara växt in i mitt hem utan även in i mina tankar...
Det tog sig in i den svagaste och oskyldigaste länken.
Inga barn ska behöva vara med om ondskans mögel.
Ingen förälder ska behöva stå likt en sanerare och gå igenom det mest privata.
Se det tyngsta.
Orka resa sig om och om igen.
Få bakslag pga ett urkasst rättssystem som beskyddar mögel.
Att resa sig å gå vidare, utan stöd och hjälp.
Vi kan inget göra...
Glöm. Stäng av.
Månader går och man börjar andas lite mera trots att möglet finns kvar dock inte lika synligt.
Det sitter i väggarna och då o då kommer en oren doft som påminnelse.
Man kan inte lägga locket på, på mögel, det växer till sig i sin gynnsamma miljö och doften blir starkare.
Det finns kvar i de ruttna väggarna som sakta faller.
I morse lossnade tapeterna från väggarna och möglet visade sig från sin mest avskyvärda sida igen.
Väggarna föll över mig...
Mina tankar löper amok medans jag desperat försöker hitta mig själv under allt mögel.
Måste tållåta mig att känna men jag vill inte... vet inte om jag orkar igen.
Vill lägga mig under täcket och aldrig titta fram igen.
Hålla för andan å sluta känna.

Fast likt Fågel Fenix så kommer jag ta mig igenom även detta.
Igen och igen.
Det är det jag gör!
Det är det enda jag är verkligt bra på!
Att stå i stormen.
Att gräva i möglet med huvudet högt!
Men precis just nu vill jag bara skrika!
LÅT MIG VARA!
Men självklart gör jag inte det.
Jag gör det som krävs av mig.
Igen...
Det är det enda jag kan göra!
Enda vägen fram och genom.
Med en önskan om att kunna andas fritt igen någongång.
Kanske, kanske möglet försvinner....
Kanske.