Mitt liv känns en aningen två delat just nu.
Ena veckan finns det utrymme för mitt så kallade "nya" jag att blomstra, leva upp och jag har chansen att bara vara jag.
En oerhörd lättnad!
Vågar vara lite mer "ute ur garderoben" irl... inte bara med ord utan i faktiskt handling. Mera avkopplat och utan tusen tankar.
Sen kommer veckan då min älskade dotter är hemma. Har inte riktigt vant mig vid situationen att jag inte har henne jämt och jag saknar henne massor när hon inte är hemma.
Ingen väljer ju att bli förälder och sen bara vara det på halvtid.
Veckorna när hon är hemma ser helt annorlunda ut jämnfört med veckorna då hon inte är det.
Jag känner att jag har mera energi att engagera mig i alla "mamma" bestyr. Blir inte alls lika lätt irriterad och jag tror på något sätt att jag är en bättre mamma nu (hur hemskt det än låter), mera utvilad och tillfreds med mig själv, mera ork helt enkelt.
Jag måste däremot dämpa denna "delen" av mig själv. Inte så att jag inte låtsas om det alls utan bara dämpa lite, tänka efter lite över vad jag säger och vad jag pratar om.
Men för mig känns det lite som att jag står med en fot kvar i garderoben... kvävande och illamående.
Anledningen till att detta känns kvävande är att det inte bara är en "del" av mig... det är jag.
Jag är fullt medveten om att många ny separerade föräldrar lever så, "dubbla" liv i den bemärkelsen att dom partar järndöd när dom är barnlediga och är ordentliga Svensson föräldrar när barnen är hemma.
Det är som om jag lever två olika personers liv... och inget av dem är "mitt".
Jag hoppas att det i framtiden går att föra ihop dem till ett... då är det mitt liv!
Men precis just nu så är det så här livet ser ut.
Min dotter behöver mera tid att acceptera skilsmässan och det dubbla boendet.
Jag ska självklart prata med henne men måste fundera på för vems skull jag tar det samtalet...
Det känns otroligt själviskt av mig att prata med henne endast för min egen skull, för att jag ska kunna fortsätta med mitt och få vara mig själv.
I stunden får det räcka med att jag har raserat hela hennes livsgrund och trygghet för att jag ska få vara mig själv. Oerhört själviskt men ändock livsviktigt, för mig...
Two faced mouse....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar