Återblick...

Efter ungefär 22 månader ute ur garderober kan jag nu titta tillbaka och tänka att puuuuh vad skönt det är att inte gå runt med en gnagande tärande oro inom mig hela tiden längre.
Jag känner att jag funnit min bas. Att det var hit, till stunden som är just nu, jag ville till. Som jag längtade efter och vävde stora fantasier om i min hjärna.
Som jag aldrig trodde skulle inträffa. Som jag trodde och ibland bittert hoppades var just bara fantasier.
Innan jag hade pratat med min dåvarande man och erkänt allt så mådde jag så otroligt dåligt över att jag svikit honom och familjen.
Att jag inte levde upp till standard mallen av en perfekt mamma, en perfekt fru i ett perfekt mellan Svensson liv.
Jag hade länge tankar på att jag inte ens borde vara kvar här i livet.
En önskan om att jag aldrig ens borde ha blivit född.
Att min existens var totalt meningslös.
Jag var min egen största kritiker och domare.
Jag dömde mig hårt men flydde från straffet in i en underbart euforisk värld av fantasier.

Alla löften jag skulle komma att bryta.
Alla relationer jag byggt upp med vänner och familj runt omkring oss.
Jag tänkte på våra barn, hans familj, min familj, våra barn, våra vänner som vi skaffat tillsammans, som kände oss som ett par och identifierade sig till oss som ett par (ni vet de där man umgås med som par, inte var för sig utan som par), våra barn, kollegor, lärare och annan personal i skolan, våra barn... osv
Att tanken att alla andras åsikter var så mycket värda för mig att jag höll mig kvar i något som inte var jag för att jag inte ville svika någon annan och på så sätt svek mig själv.
Det var så mycket lättare att fly in i fantasi världen än att ta tjuren vid hornen.

Känslan av total själviskhet när jag en natt tog beslutet att vara ärlig mot mig själv när jag plötsligt blev ställd mot väggen av mannen jag lovat att dela resten av mitt liv med.
Det funkade inte längre att muttra fram ett tafatt svar om att det inte var något viktigt som jag gick och funderade på och sedan gå och diska och fly in i mitt huvud.
Bara att svara honom att det här funkar inte längre, jag vill skiljas var nog de svåraste orden jag någonsin uttryckt.
Just för att det låg så mycket kraft och känsla bakom orden. Skuldkänsla, självhat och förakt.Oro och självklart kärlek.
 Det kändes som om jag hoppade ut från ett stup utan livlina och fallskärm.
Som om jag plötsligt var helt ensam i världen.
Som om mattan under mina fötter plötsligt ryckts bort.
Barfota på glödande kol utan räddning i sikte.
Det tog ytterligare två veckor innan jag till fullo kunde identifiera för mig själv själva orsaken till att det inte funkade längre. Att jag inte kunde hålla uppe minen och fasaden i vårt liv. Vi var det så kallade perfekta paret i mångas ögon.
Inte kunde väl jag vara lesbisk?
Det var väl ändå bara en fantasi?
Räckte det inte med allt annat skit jag hade i ryggsäcken?
Varför skulle detta "drabba" mig oxå?
Andra kan gärna vara homosexuella... det rörde mig inte i ryggen alls... men inte jag?!
Jag ville bara så gärna vara "vanlig", som alla andra.
Vanlig, "perfekt" mamma, fru och helt alldaglig, normal... en i mängden, som alla andra!

Varför tog det så lång tid att acceptera?
Kanske, kanske, kanske var det så att jag var så otroligt bra på att bygga upp egna parallella fantasi världar i mitt huvud som gjorde att jag tillslut inte kunde skilja på ifall det bara var fantasier eller verklighet.
Tanken på kvinnor var det bara en fantasi eller verklighet?
Familj och barn.... fantasi eller verklighet... ?
Här eller där.... fantasi eller verklighet?
Jag har sedan tidigt i mitt liv byggt upp en skyddande mur runt mig själv, ett försvar, och gått på autopilot i den här världen och levt ut till fullo i min fantasi.
Varit en helt annan person... ett alter ego som vågar mer, är stark och insiktsfull och som är sig själv.
Som en osynlig Fantomen/Batman/Catwoman etc...
Dock helt utan det heroiska inslaget... bara ett helt annat liv bort från det som var...
Min verklighet var i fantasin. Det var min värld.
Jag diktade upp personer, platser, händelser, liv och död, förälskelser etc så till den grad att de kunde påverka mitt faktiska mående i verkligheten.
Ibland gick världarna så nära varandra att det kändes som om det bara var en tunn, tunn hinna mellan dem.
Jag levde i en bubbla och bubblan sprack, äntligen.
Det är inte lätt att hålla upp alla dessa alternativa verkligheter.
Det som stundtals har hjälpt mig i livet, att kunna fly undan verkligheten, var det som tillslut nästan kvävde mig till döds då syret i bubblan tog slut.
När allt sprack och luften kom in gjorde det så förskräckligt ont.
Att känna på riktigt gör jävligt ont!

Det tog månader att komma ut ordentligt... det hade ju tagit mig ett helt liv att acceptera mig själv.
Vissa skuldkänslor sitter fortfarande kvar.
Det är hemskt att veta att man har svikit så många.
Jag har iallafall slutat späka mig själv. Jag har gjort mitt bästa där och då och jag gör mitt bästa här och nu.
Livet går vidare. Livet blir bättre. Det tar ett tag. Inget sker magiskt över en natt.
Att sammanföra mitt så kallade alter ego med den jag trodde jag var här tar lite tid och det får det göra.
Kombinationen av mina olika jag i ett är hundra gånger bättre och roligare än någon av dem för sig.
Sakta men säkert läker jag ihop till ett nytt jag... en uppdaterad version a la 2012.
Likt fågel Fenix!

Jag vet att det fortfarande finns de där ute som har svårt att förhålla sig till mitt nya liv, mitt nya jag, mitt riktiga jag... Å då får det vara så!
Det är deras problem. Inte mitt!
Jag har slutat bära på skuldkänslor och tankar på andras tankar.
Det är alldeles för tungt och psykiskt krävande och kvävande!
Jag accepterar att jag inte kan vara alla till lags och att jag inte kan vara omtyckt av alla eller ens tycka om alla. Jag omger mig med vänner som ger mig energi, inte de som bara suger musten ur mig.
Så istället för att sörja de som medvetet har valt bort mig så firar jag att jag slipper dem och tänker att jag har valt bort dem som avger negativ energi i mitt liv.
Jag har inte tid med er!

Så till alla er som funnits med i alla år och alla ni nya som vågat hoppa på den här cirkusen längs vägen och stannat kvar!
Tack för att ni orkar med!
Ni är Allt <3

Och till min älskade Busmus <3
Du är underbar!
Utan dig skulle jag aldrig ha hittat mig <3