Att vara ute ur garderoben innebar inte någon snabb fix...
Det löste inte alla problemen i ett kick!
Jag hoppade på en vild karusell som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera.
Som en nyfödd vampyr for jag runt utan ramar och törstande efter något som skulle släcka törsten som brann i mig.
Något som skulle bekräfta mig.
Sökandes efter mig själv gav jag mig ut i en helt ny värld!
Internet dejting, träffar, fester och bekräftelse...
Vem är jag nu?
Vem är du?
Duger jag till dig?
Duger jag till mig själv?
En berg och dalbana utan dess like.
Jag ville passa in. Ville bli omtyckt.
Försökte mycket och ramlade ofta, om och om igen.
Var jag inne på fel väg?
Vem var jag om jag inte ens passade in här, i den här världen?
Jag kastade mig in i nya relationer, både romanser och vänskaper och nya kompisar...
Det var fortfarande så otroligt viktigt att passa in.
Sätta en stämpel i pannan på mig själv.
HBT.
Lesbisk.
Femme.
Jag åkte på en nit eller två (eller flera) och insåg snabbt att denna så kallade sammanhållning jag hade hoppats på att hitta bara för att jag "hörde till" till stora delar bara var bullshit. Eller uppdiktad verklighet?
Det finns lika många knasbollar i den här världen som var som helst.
Snabbt insåg jag att här måste jag lära mig att sålla agnarna från vetet, annars skulle jag bli totalt bränd.
Det är en liten värld och det finns så otroligt mycket skitsnack, skvaller och förtal.
Alla "känner" alla och hur man än gör så är det drama till höger och vänster...
Jag orkar inte med sånt!
Det finns så många som inte mår bra och som spenderar mycket tid på att engagera sig i andras liv och relationer istället för att ta hand om sig själva.
Det går en tunn, tunn linje mellan elakt förtal/skvaller och att bara berätta/informera och prata om... och väljer man att prata med fel personer så sprids det likt en löpeld.
Det är konstigt att veta att man "vet" så mycket om vissa personer som man egentligen knappt känner eller knappt har pratat med... jag sätter vet inom dessa fnuttar eftersom det bara är saker man hört om och inte fått från den faktiska källan, personen i fråga själv. Det är ju bara att anta att lika mycket som jag "vet"/fått höra om andra och deras relationer till höger och vänster, lika mycket sprids det nog så kallad vetskap om mig och mina nära...
Efter 20 månader i den lesbiska drama världen känner jag bara.... bläääk...
Vem fan orkar bry sig att A är ihop med B och strular med C å gråter ut hos D som strular med B medan C har ett komplicerat on och off förhållande med E som är kär i sitt ex A och snackar skit om B och C?
Inte jag!
Värsta tonårsdramat!
Jag orkar inte med allt skvaller om den ena efter den andra.
Eller rättare sagt, jag tar allt jag hör om folk med en nypa salt.
Det är stor skillnad på att höra saker från en vän, någon man litar på jämfört med allmänt skvaller och skitsnack.
Jag försöker inte passa in längre... ta mig som jag är eller skit i det... det blir Din förlust, inte min.
Så, jag har nu blivit det jag alltid längtat efter... (vis... smart och härlig *asg*)
Bara jag, helt vanlig, alldaglig och en i mängden... här i världen.
Jag behöver inte höra till i någon speciell grupp, bara vara med mina nära och kära och känna att jag duger som jag är!
Å inte bara det att jag duger... vissa dagar är jag fanemig fantastisk :)
Vissa dagar är jag skräp men för det mesta så bara ÄR jag!
Det är fantastiskt att känna alla dessa nyanser, alla så kallade gråzoner mellan svart och vitt.
Jag anser dock inte att det är gråzoner... jag anser att det är en fantastiskt färgrik palett som kallas livet!
Å livet rullar på...
tisdag 30 oktober 2012
Återblick...
Efter ungefär 22 månader ute ur garderober kan jag nu titta tillbaka och tänka att puuuuh vad skönt det är att inte gå runt med en gnagande tärande oro inom mig hela tiden längre.
Jag känner att jag funnit min bas. Att det var hit, till stunden som är just nu, jag ville till. Som jag längtade efter och vävde stora fantasier om i min hjärna.
Som jag aldrig trodde skulle inträffa. Som jag trodde och ibland bittert hoppades var just bara fantasier.
Innan jag hade pratat med min dåvarande man och erkänt allt så mådde jag så otroligt dåligt över att jag svikit honom och familjen.
Att jag inte levde upp till standard mallen av en perfekt mamma, en perfekt fru i ett perfekt mellan Svensson liv.
Jag hade länge tankar på att jag inte ens borde vara kvar här i livet.
En önskan om att jag aldrig ens borde ha blivit född.
Att min existens var totalt meningslös.
Jag var min egen största kritiker och domare.
Jag dömde mig hårt men flydde från straffet in i en underbart euforisk värld av fantasier.
Alla löften jag skulle komma att bryta.
Alla relationer jag byggt upp med vänner och familj runt omkring oss.
Jag tänkte på våra barn, hans familj, min familj, våra barn, våra vänner som vi skaffat tillsammans, som kände oss som ett par och identifierade sig till oss som ett par (ni vet de där man umgås med som par, inte var för sig utan som par), våra barn, kollegor, lärare och annan personal i skolan, våra barn... osv
Att tanken att alla andras åsikter var så mycket värda för mig att jag höll mig kvar i något som inte var jag för att jag inte ville svika någon annan och på så sätt svek mig själv.
Det var så mycket lättare att fly in i fantasi världen än att ta tjuren vid hornen.
Känslan av total själviskhet när jag en natt tog beslutet att vara ärlig mot mig själv när jag plötsligt blev ställd mot väggen av mannen jag lovat att dela resten av mitt liv med.
Det funkade inte längre att muttra fram ett tafatt svar om att det inte var något viktigt som jag gick och funderade på och sedan gå och diska och fly in i mitt huvud.
Bara att svara honom att det här funkar inte längre, jag vill skiljas var nog de svåraste orden jag någonsin uttryckt.
Just för att det låg så mycket kraft och känsla bakom orden. Skuldkänsla, självhat och förakt.Oro och självklart kärlek.
Det kändes som om jag hoppade ut från ett stup utan livlina och fallskärm.
Som om jag plötsligt var helt ensam i världen.
Som om mattan under mina fötter plötsligt ryckts bort.
Barfota på glödande kol utan räddning i sikte.
Det tog ytterligare två veckor innan jag till fullo kunde identifiera för mig själv själva orsaken till att det inte funkade längre. Att jag inte kunde hålla uppe minen och fasaden i vårt liv. Vi var det så kallade perfekta paret i mångas ögon.
Inte kunde väl jag vara lesbisk?
Det var väl ändå bara en fantasi?
Räckte det inte med allt annat skit jag hade i ryggsäcken?
Varför skulle detta "drabba" mig oxå?
Andra kan gärna vara homosexuella... det rörde mig inte i ryggen alls... men inte jag?!
Jag ville bara så gärna vara "vanlig", som alla andra.
Vanlig, "perfekt" mamma, fru och helt alldaglig, normal... en i mängden, som alla andra!
Varför tog det så lång tid att acceptera?
Kanske, kanske, kanske var det så att jag var så otroligt bra på att bygga upp egna parallella fantasi världar i mitt huvud som gjorde att jag tillslut inte kunde skilja på ifall det bara var fantasier eller verklighet.
Tanken på kvinnor var det bara en fantasi eller verklighet?
Familj och barn.... fantasi eller verklighet... ?
Här eller där.... fantasi eller verklighet?
Jag har sedan tidigt i mitt liv byggt upp en skyddande mur runt mig själv, ett försvar, och gått på autopilot i den här världen och levt ut till fullo i min fantasi.
Varit en helt annan person... ett alter ego som vågar mer, är stark och insiktsfull och som är sig själv.
Som en osynlig Fantomen/Batman/Catwoman etc...
Dock helt utan det heroiska inslaget... bara ett helt annat liv bort från det som var...
Min verklighet var i fantasin. Det var min värld.
Jag diktade upp personer, platser, händelser, liv och död, förälskelser etc så till den grad att de kunde påverka mitt faktiska mående i verkligheten.
Ibland gick världarna så nära varandra att det kändes som om det bara var en tunn, tunn hinna mellan dem.
Jag levde i en bubbla och bubblan sprack, äntligen.
Det är inte lätt att hålla upp alla dessa alternativa verkligheter.
Det som stundtals har hjälpt mig i livet, att kunna fly undan verkligheten, var det som tillslut nästan kvävde mig till döds då syret i bubblan tog slut.
När allt sprack och luften kom in gjorde det så förskräckligt ont.
Att känna på riktigt gör jävligt ont!
Det tog månader att komma ut ordentligt... det hade ju tagit mig ett helt liv att acceptera mig själv.
Vissa skuldkänslor sitter fortfarande kvar.
Det är hemskt att veta att man har svikit så många.
Jag har iallafall slutat späka mig själv. Jag har gjort mitt bästa där och då och jag gör mitt bästa här och nu.
Livet går vidare. Livet blir bättre. Det tar ett tag. Inget sker magiskt över en natt.
Att sammanföra mitt så kallade alter ego med den jag trodde jag var här tar lite tid och det får det göra.
Kombinationen av mina olika jag i ett är hundra gånger bättre och roligare än någon av dem för sig.
Sakta men säkert läker jag ihop till ett nytt jag... en uppdaterad version a la 2012.
Likt fågel Fenix!
Jag vet att det fortfarande finns de där ute som har svårt att förhålla sig till mitt nya liv, mitt nya jag, mitt riktiga jag... Å då får det vara så!
Det är deras problem. Inte mitt!
Jag har slutat bära på skuldkänslor och tankar på andras tankar.
Det är alldeles för tungt och psykiskt krävande och kvävande!
Jag accepterar att jag inte kan vara alla till lags och att jag inte kan vara omtyckt av alla eller ens tycka om alla. Jag omger mig med vänner som ger mig energi, inte de som bara suger musten ur mig.
Så istället för att sörja de som medvetet har valt bort mig så firar jag att jag slipper dem och tänker att jag har valt bort dem som avger negativ energi i mitt liv.
Jag har inte tid med er!
Så till alla er som funnits med i alla år och alla ni nya som vågat hoppa på den här cirkusen längs vägen och stannat kvar!
Tack för att ni orkar med!
Ni är Allt <3
Och till min älskade Busmus <3
Du är underbar!
Utan dig skulle jag aldrig ha hittat mig <3
Jag känner att jag funnit min bas. Att det var hit, till stunden som är just nu, jag ville till. Som jag längtade efter och vävde stora fantasier om i min hjärna.
Som jag aldrig trodde skulle inträffa. Som jag trodde och ibland bittert hoppades var just bara fantasier.
Innan jag hade pratat med min dåvarande man och erkänt allt så mådde jag så otroligt dåligt över att jag svikit honom och familjen.
Att jag inte levde upp till standard mallen av en perfekt mamma, en perfekt fru i ett perfekt mellan Svensson liv.
Jag hade länge tankar på att jag inte ens borde vara kvar här i livet.
En önskan om att jag aldrig ens borde ha blivit född.
Att min existens var totalt meningslös.
Jag var min egen största kritiker och domare.
Jag dömde mig hårt men flydde från straffet in i en underbart euforisk värld av fantasier.
Alla löften jag skulle komma att bryta.
Alla relationer jag byggt upp med vänner och familj runt omkring oss.
Jag tänkte på våra barn, hans familj, min familj, våra barn, våra vänner som vi skaffat tillsammans, som kände oss som ett par och identifierade sig till oss som ett par (ni vet de där man umgås med som par, inte var för sig utan som par), våra barn, kollegor, lärare och annan personal i skolan, våra barn... osv
Att tanken att alla andras åsikter var så mycket värda för mig att jag höll mig kvar i något som inte var jag för att jag inte ville svika någon annan och på så sätt svek mig själv.
Det var så mycket lättare att fly in i fantasi världen än att ta tjuren vid hornen.
Känslan av total själviskhet när jag en natt tog beslutet att vara ärlig mot mig själv när jag plötsligt blev ställd mot väggen av mannen jag lovat att dela resten av mitt liv med.
Det funkade inte längre att muttra fram ett tafatt svar om att det inte var något viktigt som jag gick och funderade på och sedan gå och diska och fly in i mitt huvud.
Bara att svara honom att det här funkar inte längre, jag vill skiljas var nog de svåraste orden jag någonsin uttryckt.
Just för att det låg så mycket kraft och känsla bakom orden. Skuldkänsla, självhat och förakt.Oro och självklart kärlek.
Det kändes som om jag hoppade ut från ett stup utan livlina och fallskärm.
Som om jag plötsligt var helt ensam i världen.
Som om mattan under mina fötter plötsligt ryckts bort.
Barfota på glödande kol utan räddning i sikte.
Det tog ytterligare två veckor innan jag till fullo kunde identifiera för mig själv själva orsaken till att det inte funkade längre. Att jag inte kunde hålla uppe minen och fasaden i vårt liv. Vi var det så kallade perfekta paret i mångas ögon.
Inte kunde väl jag vara lesbisk?
Det var väl ändå bara en fantasi?
Räckte det inte med allt annat skit jag hade i ryggsäcken?
Varför skulle detta "drabba" mig oxå?
Andra kan gärna vara homosexuella... det rörde mig inte i ryggen alls... men inte jag?!
Jag ville bara så gärna vara "vanlig", som alla andra.
Vanlig, "perfekt" mamma, fru och helt alldaglig, normal... en i mängden, som alla andra!
Varför tog det så lång tid att acceptera?
Kanske, kanske, kanske var det så att jag var så otroligt bra på att bygga upp egna parallella fantasi världar i mitt huvud som gjorde att jag tillslut inte kunde skilja på ifall det bara var fantasier eller verklighet.
Tanken på kvinnor var det bara en fantasi eller verklighet?
Familj och barn.... fantasi eller verklighet... ?
Här eller där.... fantasi eller verklighet?
Jag har sedan tidigt i mitt liv byggt upp en skyddande mur runt mig själv, ett försvar, och gått på autopilot i den här världen och levt ut till fullo i min fantasi.
Varit en helt annan person... ett alter ego som vågar mer, är stark och insiktsfull och som är sig själv.
Som en osynlig Fantomen/Batman/Catwoman etc...
Dock helt utan det heroiska inslaget... bara ett helt annat liv bort från det som var...
Min verklighet var i fantasin. Det var min värld.
Jag diktade upp personer, platser, händelser, liv och död, förälskelser etc så till den grad att de kunde påverka mitt faktiska mående i verkligheten.
Ibland gick världarna så nära varandra att det kändes som om det bara var en tunn, tunn hinna mellan dem.
Jag levde i en bubbla och bubblan sprack, äntligen.
Det är inte lätt att hålla upp alla dessa alternativa verkligheter.
Det som stundtals har hjälpt mig i livet, att kunna fly undan verkligheten, var det som tillslut nästan kvävde mig till döds då syret i bubblan tog slut.
När allt sprack och luften kom in gjorde det så förskräckligt ont.
Att känna på riktigt gör jävligt ont!
Det tog månader att komma ut ordentligt... det hade ju tagit mig ett helt liv att acceptera mig själv.
Vissa skuldkänslor sitter fortfarande kvar.
Det är hemskt att veta att man har svikit så många.
Jag har iallafall slutat späka mig själv. Jag har gjort mitt bästa där och då och jag gör mitt bästa här och nu.
Livet går vidare. Livet blir bättre. Det tar ett tag. Inget sker magiskt över en natt.
Att sammanföra mitt så kallade alter ego med den jag trodde jag var här tar lite tid och det får det göra.
Kombinationen av mina olika jag i ett är hundra gånger bättre och roligare än någon av dem för sig.
Sakta men säkert läker jag ihop till ett nytt jag... en uppdaterad version a la 2012.
Likt fågel Fenix!
Jag vet att det fortfarande finns de där ute som har svårt att förhålla sig till mitt nya liv, mitt nya jag, mitt riktiga jag... Å då får det vara så!
Det är deras problem. Inte mitt!
Jag har slutat bära på skuldkänslor och tankar på andras tankar.
Det är alldeles för tungt och psykiskt krävande och kvävande!
Jag accepterar att jag inte kan vara alla till lags och att jag inte kan vara omtyckt av alla eller ens tycka om alla. Jag omger mig med vänner som ger mig energi, inte de som bara suger musten ur mig.
Så istället för att sörja de som medvetet har valt bort mig så firar jag att jag slipper dem och tänker att jag har valt bort dem som avger negativ energi i mitt liv.
Jag har inte tid med er!
Så till alla er som funnits med i alla år och alla ni nya som vågat hoppa på den här cirkusen längs vägen och stannat kvar!
Tack för att ni orkar med!
Ni är Allt <3
Och till min älskade Busmus <3
Du är underbar!
Utan dig skulle jag aldrig ha hittat mig <3
lördag 27 oktober 2012
Gaynight on Galaxy 2012
Då är det snart dags för årets upplaga av "Gaynight on Galaxy"
Vi har självklart bokat och ska iväg :)
I år kommer även Polly, Kaffebönan och vår lilla favvobög med... måste ju hitta ett bättre namn på honom...
Det ska i alla fall bli skitkul (tänk... varje gång jag säger/skriver så hör jag mammas röst i huvudet, "skit, det är är väl inget som är kul, luktar gott, är fint osv, osv").
Jag och Busmusen var ju iväg förra året och hade asnajs (nej mamma, inte as som i döda, förruttnade, stinkande likdelar utan bara som ett förstärkningsord av nästa ord.... som ett understreck eller en fetstils markering *s*)
I år har de inte fått tag i så många artister som jag vet vilka de är... förutom lite Schlagerfolk :)
Men det viktigaste är ju stämningen och folket!
Ska ni på kryssningen?
Vi har självklart bokat och ska iväg :)
I år kommer även Polly, Kaffebönan och vår lilla favvobög med... måste ju hitta ett bättre namn på honom...
Det ska i alla fall bli skitkul (tänk... varje gång jag säger/skriver så hör jag mammas röst i huvudet, "skit, det är är väl inget som är kul, luktar gott, är fint osv, osv").
Jag och Busmusen var ju iväg förra året och hade asnajs (nej mamma, inte as som i döda, förruttnade, stinkande likdelar utan bara som ett förstärkningsord av nästa ord.... som ett understreck eller en fetstils markering *s*)
I år har de inte fått tag i så många artister som jag vet vilka de är... förutom lite Schlagerfolk :)
Men det viktigaste är ju stämningen och folket!
Ska ni på kryssningen?
Jack & Diane Official Trailer
Hittade detta på "Fem Flator Fantiserar" bloggen!
Jack & Diane, två tonårstjejer i New York möts.
De kysser varandra hela natten.
När Jack sedan får veta att Diane ska flytta från landet om en vecka så försöker hon skjuta bort henne.
Diane kämpar för att hålla deras nyvunna kärlek vi liv samtidigt som hon bär på en mörk hemlighet:
Hennes nyväckta sexlust ger henne varulvsliknande visioner...
Något för alla tonårsmusar här i världen ;)
Jack & Diane, två tonårstjejer i New York möts.
De kysser varandra hela natten.
När Jack sedan får veta att Diane ska flytta från landet om en vecka så försöker hon skjuta bort henne.
Diane kämpar för att hålla deras nyvunna kärlek vi liv samtidigt som hon bär på en mörk hemlighet:
Hennes nyväckta sexlust ger henne varulvsliknande visioner...
Något för alla tonårsmusar här i världen ;)
tisdag 23 oktober 2012
Torka aldrig tårar utan handskar - Del 3
Igår var det den 3:e delen av Gardells fantastiska serie "Torka aldrig tårar utan handskar".
Visst förstod jag innan att den inte kunde sluta "lyckligt" och hur ofta är det verkligheten egentligen gör det?
Vi växer alla upp med dessa fina romantiska sagor där alla lever lyckliga i alla sina dagar...
Det blir lite av en chock att växa upp och inse att det händer så jäkla mycket annat längs vägen.
Det är inte bara en drömresa till att finna den rätta/rätte
Att vissa aldrig hinner få chansen att leva ett långt liv.
Att vissa hinner leva ett fullt liv på kort tid medan andra lever ett långt men inte ett fullt liv.
En fantastisk krönika i Sydsvenskan:
Kulturens kraft överträffar allt
Kan man säga det bättre än så?
Om någon av någon outgrundlig anledning missade gårdagens avsnitt så finns det på Svt Play
Del 3 av 3
Hyllas på nätet
Chat med Gardell efter sista avsnittet
Reaktionerna bland alla på facebook lät inte vänta på sig!
Fantastisk serie!
Med en viktig del av vår (nu menar jag inte vår som i de homosexuellas utan vår som i människans) historia som är en skam fläck... en skamfläck pga hur dessa underbara fina människorna blev behandlade av världen, Sverige, familjen och vännerna, livet.
Jag är så berörd.
Helt tagen!
Tack Gardell för att du lyfte på den tunga, sura, stinkande filten som låg över den här delen av vår historia som så många försökt få oss att glömma, att inte veta, att gömma, så att vi alla får se och veta vad som hände!
<3
Visst förstod jag innan att den inte kunde sluta "lyckligt" och hur ofta är det verkligheten egentligen gör det?
Vi växer alla upp med dessa fina romantiska sagor där alla lever lyckliga i alla sina dagar...
Det blir lite av en chock att växa upp och inse att det händer så jäkla mycket annat längs vägen.
Det är inte bara en drömresa till att finna den rätta/rätte
Att vissa aldrig hinner få chansen att leva ett långt liv.
Att vissa hinner leva ett fullt liv på kort tid medan andra lever ett långt men inte ett fullt liv.
En fantastisk krönika i Sydsvenskan:
Kulturens kraft överträffar allt
Kan man säga det bättre än så?
Om någon av någon outgrundlig anledning missade gårdagens avsnitt så finns det på Svt Play
Del 3 av 3
Hyllas på nätet
Chat med Gardell efter sista avsnittet
Reaktionerna bland alla på facebook lät inte vänta på sig!
Fantastisk serie!
Med en viktig del av vår (nu menar jag inte vår som i de homosexuellas utan vår som i människans) historia som är en skam fläck... en skamfläck pga hur dessa underbara fina människorna blev behandlade av världen, Sverige, familjen och vännerna, livet.
Jag är så berörd.
Helt tagen!
Tack Gardell för att du lyfte på den tunga, sura, stinkande filten som låg över den här delen av vår historia som så många försökt få oss att glömma, att inte veta, att gömma, så att vi alla får se och veta vad som hände!
<3
Kasta sten i glashus...
Jag har suttit här hemma och förfasat mig över tanken på att USA kanske röstar fram en ny president den 6:e november (för övrigt min födelsedag!)
USA är dubbelmoralens land, the land of the free (jomenvisst...) som nu har en presidentkandidat som är högst diskriminerande mot homosexuella.
En man som, om han kommer till makten, kommer minska de homosexuellas rättigheter så kampen faller tillbaka massvis med år.
Flera års kamp kan kastas i sjön i ett ögonblick!
Men... ska man kasta sten i glashus?
Är vi så mycket bättre här i Sverige?
Sverigedemokraterna är numera det 3:e största partiet i Sverige!
Jag har kollat lite på nätet, då det av någon anledning sitter inpräntat i mitt huvud att SD inte för en HBT vänlig politik och hittade detta...
SD politiker angriper homosexualitet
Homosexuella har avloppssex
SD driver antihomopolitik (nov 2009)
Så tycker SD om homosexuella egentligen (2010)
Frihetssmedjan 2012
Familjeliv- SD och homosexualitet (2010)
Sverigedemokrat propagerar homohat (2010)
SD är homofoba och kvinnofientliga (2010)
Läs gärna kommentarerna efter inlägget...
SD:s lögner om sin hbt politik
Ja... jag ska inte trycka in flera länkar nu... men jag lovar att det finns en stor mängd artiklar och blogginlägg etc ang SD:s hbt politik...
De verkar ha försökt putsa upp sin yta de senaste åren och skyller vissa av dessa händelser (se länkarna) på enskilda personer i affekt.
Men ändock, SD värnar om "kärnfamiljen" = mamma, pappa och barn.
Folk "får" vara hbt om de "vill", men de ska inte få gifta sig och skapa familj, då det är "onaturligt".
De värnar om barnens "bästa"... rätten till både mor och far...
Sorgligt!
Världens alla barnhem är överfulla av barn som inte har något hem av olika anledningar (unga föräldrar, oansvariga föräldrar, fattiga föräldrar, döda föräldrar, missbrukande föräldrar etc).
Är det verkligen bättre att de sitter där, utan framtid, än att de blir adopterade av ett homosexuellt par eller en singel förälder?
Ett barn behöver stabila och kärleksfulla föräldrar oavsett kön.
Vilken "tok" som helst kan knulla till sig ett barn eller 10, det betyder inte att de är ansvarsfulla, stabila och kärleksfulla föräldrar bara att de är extremt fertila!
Världen är full av exempel på ansvarslösa föräldrar som skaffar den ena ungen efter den andra...
Oansvariga killar/män, tjejer/kvinnor som sticker ifrån sina barn eller inte ens accepterar att barnet är deras, ligger runt å får flera barn de inte bryr sig om. Som inte använder kondom etc...
Bara för att de kan få barn betyder det inte att de är bra föräldrar.
Ett föräldrakörkort kanske vore det bästa för barnen?
Så jag avslutar med en undersökning SD borde ta en närmare titt på:
Barn till lesbiska mår bättre (DN 2010)
Tjingeling!
USA är dubbelmoralens land, the land of the free (jomenvisst...) som nu har en presidentkandidat som är högst diskriminerande mot homosexuella.
En man som, om han kommer till makten, kommer minska de homosexuellas rättigheter så kampen faller tillbaka massvis med år.
Flera års kamp kan kastas i sjön i ett ögonblick!
Men... ska man kasta sten i glashus?
Är vi så mycket bättre här i Sverige?
Sverigedemokraterna är numera det 3:e största partiet i Sverige!
Jag har kollat lite på nätet, då det av någon anledning sitter inpräntat i mitt huvud att SD inte för en HBT vänlig politik och hittade detta...
SD politiker angriper homosexualitet
Homosexuella har avloppssex
SD driver antihomopolitik (nov 2009)
Så tycker SD om homosexuella egentligen (2010)
Frihetssmedjan 2012
Familjeliv- SD och homosexualitet (2010)
Sverigedemokrat propagerar homohat (2010)
SD är homofoba och kvinnofientliga (2010)
Läs gärna kommentarerna efter inlägget...
SD:s lögner om sin hbt politik
Ja... jag ska inte trycka in flera länkar nu... men jag lovar att det finns en stor mängd artiklar och blogginlägg etc ang SD:s hbt politik...
De verkar ha försökt putsa upp sin yta de senaste åren och skyller vissa av dessa händelser (se länkarna) på enskilda personer i affekt.
Men ändock, SD värnar om "kärnfamiljen" = mamma, pappa och barn.
Folk "får" vara hbt om de "vill", men de ska inte få gifta sig och skapa familj, då det är "onaturligt".
De värnar om barnens "bästa"... rätten till både mor och far...
Sorgligt!
Världens alla barnhem är överfulla av barn som inte har något hem av olika anledningar (unga föräldrar, oansvariga föräldrar, fattiga föräldrar, döda föräldrar, missbrukande föräldrar etc).
Är det verkligen bättre att de sitter där, utan framtid, än att de blir adopterade av ett homosexuellt par eller en singel förälder?
Ett barn behöver stabila och kärleksfulla föräldrar oavsett kön.
Vilken "tok" som helst kan knulla till sig ett barn eller 10, det betyder inte att de är ansvarsfulla, stabila och kärleksfulla föräldrar bara att de är extremt fertila!
Världen är full av exempel på ansvarslösa föräldrar som skaffar den ena ungen efter den andra...
Oansvariga killar/män, tjejer/kvinnor som sticker ifrån sina barn eller inte ens accepterar att barnet är deras, ligger runt å får flera barn de inte bryr sig om. Som inte använder kondom etc...
Bara för att de kan få barn betyder det inte att de är bra föräldrar.
Ett föräldrakörkort kanske vore det bästa för barnen?
Så jag avslutar med en undersökning SD borde ta en närmare titt på:
Barn till lesbiska mår bättre (DN 2010)
Tjingeling!
måndag 15 oktober 2012
Svt
På svt.se finns det länkar till chat med Gardell, dokumentär om när HIV kom till Sverige mm...
Gå in och ta en till!
http://www.svt.se/smittad/
Gå in och ta en till!
http://www.svt.se/smittad/
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)