Att vara ute ur garderoben innebar inte någon snabb fix...
Det löste inte alla problemen i ett kick!
Jag hoppade på en vild karusell som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera.
Som en nyfödd vampyr for jag runt utan ramar och törstande efter något som skulle släcka törsten som brann i mig.
Något som skulle bekräfta mig.
Sökandes efter mig själv gav jag mig ut i en helt ny värld!
Internet dejting, träffar, fester och bekräftelse...
Vem är jag nu?
Vem är du?
Duger jag till dig?
Duger jag till mig själv?
En berg och dalbana utan dess like.
Jag ville passa in. Ville bli omtyckt.
Försökte mycket och ramlade ofta, om och om igen.
Var jag inne på fel väg?
Vem var jag om jag inte ens passade in här, i den här världen?
Jag kastade mig in i nya relationer, både romanser och vänskaper och nya kompisar...
Det var fortfarande så otroligt viktigt att passa in.
Sätta en stämpel i pannan på mig själv.
HBT.
Lesbisk.
Femme.
Jag åkte på en nit eller två (eller flera) och insåg snabbt att denna så kallade sammanhållning jag hade hoppats på att hitta bara för att jag "hörde till" till stora delar bara var bullshit. Eller uppdiktad verklighet?
Det finns lika många knasbollar i den här världen som var som helst.
Snabbt insåg jag att här måste jag lära mig att sålla agnarna från vetet, annars skulle jag bli totalt bränd.
Det är en liten värld och det finns så otroligt mycket skitsnack, skvaller och förtal.
Alla "känner" alla och hur man än gör så är det drama till höger och vänster...
Jag orkar inte med sånt!
Det finns så många som inte mår bra och som spenderar mycket tid på att engagera sig i andras liv och relationer istället för att ta hand om sig själva.
Det går en tunn, tunn linje mellan elakt förtal/skvaller och att bara berätta/informera och prata om... och väljer man att prata med fel personer så sprids det likt en löpeld.
Det är konstigt att veta att man "vet" så mycket om vissa personer som man egentligen knappt känner eller knappt har pratat med... jag sätter vet inom dessa fnuttar eftersom det bara är saker man hört om och inte fått från den faktiska källan, personen i fråga själv. Det är ju bara att anta att lika mycket som jag "vet"/fått höra om andra och deras relationer till höger och vänster, lika mycket sprids det nog så kallad vetskap om mig och mina nära...
Efter 20 månader i den lesbiska drama världen känner jag bara.... bläääk...
Vem fan orkar bry sig att A är ihop med B och strular med C å gråter ut hos D som strular med B medan C har ett komplicerat on och off förhållande med E som är kär i sitt ex A och snackar skit om B och C?
Inte jag!
Värsta tonårsdramat!
Jag orkar inte med allt skvaller om den ena efter den andra.
Eller rättare sagt, jag tar allt jag hör om folk med en nypa salt.
Det är stor skillnad på att höra saker från en vän, någon man litar på jämfört med allmänt skvaller och skitsnack.
Jag försöker inte passa in längre... ta mig som jag är eller skit i det... det blir Din förlust, inte min.
Så, jag har nu blivit det jag alltid längtat efter... (vis... smart och härlig *asg*)
Bara jag, helt vanlig, alldaglig och en i mängden... här i världen.
Jag behöver inte höra till i någon speciell grupp, bara vara med mina nära och kära och känna att jag duger som jag är!
Å inte bara det att jag duger... vissa dagar är jag fanemig fantastisk :)
Vissa dagar är jag skräp men för det mesta så bara ÄR jag!
Det är fantastiskt att känna alla dessa nyanser, alla så kallade gråzoner mellan svart och vitt.
Jag anser dock inte att det är gråzoner... jag anser att det är en fantastiskt färgrik palett som kallas livet!
Å livet rullar på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar