Ibland är gränsen och balansgången mellan inre frid och kaos, lycka och galenskap otroligt luddig och svår definerbar.
Man kan vara på topp men minsta lilla bris på vattenytan kan orsaka inre storm.
En tanke, en händelse, ett ord, en rörelse, en nyans, en ton kan skapa ringar i vattnet som växer liksom en tsunami. Det kan starta en revolution, ett krig, en spricka, ett tvivel, ett gift!
Vi är ju egentligen otroligt sårbara!
Och när man är kär så lämnar man ju ut hela sig själv, sitt innersta väsen, blottar strupen och är ännu mera sårbar... men samtidigt starkare!
Man finner energi till att lyfta på huvudet och orka mer än man från början trodde att man klarade av.
Kärlek gör en starkare att klara de stora "natur" katastroferna, hoten utifrån.... dem man inte kan kontrollera på något sätt....
Däremot är man mer känslig för de små, små dropparna som kan skapa en jättevåg som kan krossa allt i sin väg.
Ibland är det lilla starkare och farligare än det stora.
Man kan helt enkelt inte skydda sig mot sig själv.
Mot ens egna små djävlar som går och drar på gammalt ruttet bagage.
Mot dem finns inget försvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar