Nu har jag pratat med i stort sätt alla viktiga personer i mitt liv.
Det har gått över förväntan.
Den knepigaste reaktionen var nog ett asgarv. Hm.
I övrigt har flera reagerat med orden: Ja, jag har funderat på det, eller: Jag har misstänkt det ett tag, eller: Jag är inte direkt förvånad...
Ok. Det är och känns väldigt positivt. Samtidigt funderar jag över hur dom kan ha misstänkt detta tidigare?
Jag har ju ändå varit gift med en man...
Jag har två goda vänner kvar att prata med.
Den ena tjejen är själv gay, så det borde verkligen inte kännas så komplicerat som det gör. Det är konstigt. Jag har verkligen försökt några gånger men modet försvinner och jag känner någon slags innre panik och får en oerhörd ångest.
Den andra tjejen är jehovas... vilket iof nästan aldrig märks men hon är väldigt privat om sitt.
Så jag skjuter upp mina 2 sista viktiga samtal ett tag till. Jag fegar ur en liten stund.
Tar paus!
Andas!
Försöker hinna med själv.
Försöker svara på stora livs frågor som: Vem är jag?
Var är jag?
Så nu tänker jag försöka koppla av i hela denna komma ut process. Sluta tänka så intensivt på hela "gaygrejjen".
It makes me crazy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar