Ödet!

Jag tänker att det finns en mening med möten.
Att man möter människor som berör ens liv, skakar om en och får en att våga.
Att tänka.
Att minnas.
Man kan lära sig något av alla.
Jag är glad över de människor jag mött i mitt liv.
Både de bra och de dåliga.
Nyttiga livsläxor.
För 2 år sedan... tack, du helt okända, vackra, vibrerande, livfulla kvinna.
Vi pratade aldrig. Jag bara såg dig, tvärs över lokalen.
Ögonkontakt som fick mitt innersta att rubbas. Vakna till. Minnas!
Jag har aldrig kännt så mycket, på en och samma gång.
Förhäxad!
Tappade kontrollen totalt.

Kom hem... grät. Försökte gömma undan igen.
Glömma!
Tappert kämpande.
Förgäves.
Tankarna hade ett eget liv.
Försökte stanna och göra det "rätta"
Insikten var kvar för att stanna.
Nya möten.
Ny vän.
Stöd.

Tid.
Tid att acceptera.
Lååång tid.
Förnekelse.
Nya möten... igen.
Stöd.
Energikälla.
Kraft till att finna ork.
Ork till:
Resignation.
Kapitulation.
Skilsmässa.......

Såra andra.
Sorg.
Nödvändigt?
Erkännande.
Ifrågasättande.
Jag hoppas jag en dag känner att jag kan förlåta mig själv.
Att jag finner ett superlim för mitt trasiga jag.
Nu får träning vara ställföreträdande lim.
Bräcklig men stark.