Nystart!

Jag har vänt upp och ned på mitt liv, totalt...
Allt jag känner till, det trygga vanliga har jag kastat ut genom fönstret och nu står jag här. Ensam och ska på något sätt plocka ihop mig själv och mina tankar.
Har jag gjort rätt?
Tagit rätt beslut?
Ja!
Nu behöver jag tid att läka ihop igen. Tid att finna ut vem jag är, vad jag vill och vad jag känner.

Vad är det egentligen som är så himla komplicerat?
Jag vet egentligen precis vad jag känner vad jag vill och önskar... det är bara svårt att säga det högt... Så tills jag återfår rösten så får jag skriva här i all hemlighet...
Så jag ställer garderobsdörren på glänt och kikar ut lite förvirrat och viskar: Jag tänder på tjejer!

Så hur hamnade jag egentligen här?
Jag började prata med min bästa vän för ca 2 år sedan om att jag tittade på tjejer när vi var ute.
Hon blev förvånad men tog det väldigt bra. Hon frågade vad jag tänkte göra åt det och jag sa att jag inte tänkte göra någt drastiskt alls.
Jag var gift, vi hade barn och äldsta dottern hade stora problem och vi for in och ut till sjukhuset. Jag hade varken kraft eller mod att bryta upp det enda som kändes tryggt i livet just då. Jag hade fortfarande känslor för min man även om dom var mer vänskapliga och nästan platoniska.
Jag ville att mina barn skulle ha det lugnt och stabilt.
Så jag stoppade undan alla tankar och känslor och försökte jobba vidare på äktenskapet.

Tankarna lämnade mig dock aldrig utan knatade runt i hjärnan och satte djupa spår. En dag insåg jag att jag inte älskade min man längre. Det kom som en chock!
Alla som träffade oss sa jämt att vi var det "perfekta" paret som verkade klara av allt tillsammans. Det var väldigt vackert på ytan men jag kände mig bara sorgset tom.
En enorm saknad efter något. Jag började fundera praktiskt, skulle jag klara av att bo själv, rent ekonomiskt... jag var osäker.
Jag hade ju aldrig blivit kär i en tjej, tänk om det bara är tankar, jag hade ju inga "bevis". Det är ju skillnad på kärlek och sexuell attraktion. Skulle jag, på så "lösa" grunder, gå igenom en tung skilsmässa och utsätta våra barn för delat boende osv...
Så fick äldsta dottern lite mera hjälp och våran hemsituation lättade lite och plötsligt kände jag att jag hade kraft att avsluta.
Jag känner mig stark i mitt beslut även om det är otroligt tufft just nu.
Min blivande exman har gått igenom olika stadier så som: chock, arg, ledsen, sårad och förvirrad. Jag har försökt förkara (så där typiskt klyschigt) att det beror på mig och inte honom.
Jag berättade om detta tomrum och om saknaden och längtan och han verkade ta det bra. Visst hävde han ur sig att det bara var larviga griller i huvudet på mig som han inte alls trodde på. Att jag blivt "smittad" av en kompis som är lesbisk och att jag fått dessa ideér från henne... han trodde vi hade något ihop. Vilket vi inte har, vi är bara kompisar.
Jag måste ta mig lite tid att hitta fram till mig sjäv och mina känslor igen. Jag har inga planer här och nu att jag ska ge mig ut och söka efter den rätta.
En dag dyker hon upp.
Just nu vill jag leva själv, träffa folk och umgås och bara känna mig avslappnad och glad igen.
Jag är självklart nyfiken på att få "upptäcka" en tjej på "riktigt" men jag tänker inte stressa. Det kommer, tids nog.
Allt behöver inte vara så seriöst och dödsallvarligt hela tiden. Internet ger mig chansen att leva ut mina innre drömmar och jag känner mig mera hel nu när jag ivf erkänt för mig själv.