Mitt hjärta slår så hårt.
Snabbt!
Hårt!
Jag kan inte andas.
Letar efter en uns med syre.
Ork.
Pulsen dundrar högt i mina öron.
Oro.
Fysiskt illamående.
Sorgsen.
Lycklig.
Stolt!
Bestämd.
Jag vet!
Jag förstår, äntligen.
Insane!
Ljus i slutet av tunneln?
Kanske... vet inte... jag har precis gått in och dörren bakom mig har klappat igen.
Bang!
Bommar har rasat ned.
Det finns ingen återvändo.
Jag är kuvad, fångad.
Av mig själv.
Av mitt innre.
Ingen återvändo.
Jag vill inte tillbaka... även om det känns tryggt.
Jag blickar framåt.
Jag tittar på dig, min vän och viskar tyst och försiktigt med en darrande, livrädd röst:
Jag tänder på kvinnor!
Jag slår ned blicken.
Biter mig i läppen.
Illamåendet ökar.
Det forsar i öronen.
Det är tyst.
Jag sneglar upp och tittar på dig.
Du ler.
Allt faller. All oro rinner av mig. Luften når mina lungor. Jag kan plötsligt andas igen.
Jag känner mig snurrig.
Lycklig.
Accepterad!
För denna gång. . .
Snart börjar det om igen.
Det är en emotionell berg och dalbana utan stop.
Endast några få lugnare partier.
Det är ett helvete!
Men samtidigt den enda vägen som går att gå!
Hoppas mina ben orkar enda fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar