Min älskade bok har kommit hem, eller ja, i alla fall det första provtrycket som jag nu håller på att läsa genom och gör den absolut sista korren i.
När jag öppnade paketet så bultade hjärtat och tårarna brände bakom ögonen. En dröm jag har närt i så många år (ja ända sedan jag var en liten, liten skrutt), är nu på väg att bli verklighet.
Vem hade kunnat tro det?
Inte jag, det kan jag lova. Jag har fantiserat massor men varit fullt medveten om att det bara har varit just det: Fantasier, luftslott och drömmar.
Men nu står jag här, med hjärtat i halsgropen och tårar av både lycka och panik som bränner i ögonen och ett första provtryck i handen.
Jag är så omåttligt stolt över det vackra omslaget som är så mycket jag. Jag möter folk som jag knappt känner som säger att "Boken verkar verkligen vara du. Det gröna, kontrasten, ja allt", och jag kan inte göra annat än att nicka stolt och skina som en sol, för visst är det verkligen jag!
Jag kan själv inte se mig mätt på boken.
Den följer mig överallt i lägenheten och jag har gått runt med den i handen när jag gått på stan, åkt tåg osv, allt för att visa upp den och få folk att se den.
Jag pratar om den till alla jag möter och folk är, överlag, imponerade över att jag skrivit ihop en hel roman (jag med!)
Nervositeten pockar på eftersom jag nu känner flera andra författare och jag vet att vissa av dem kommer att köpa min bok. Tänk om de inte gillar den?
Tänk om de tycker att den är det sämsta de någonsin läst?
Tänk om de (vilket är fullt troligt) finner massa grammatiska fel, syftningsfel, nybörjarfel osv.
Tänk om de rynkar på näsan och känner avsmak eller skrattar åt den.
Eller det värsta av allt, om de inte känner något. Att boken bara blir en smaklös yoghurt, ett ingenting, ett intet. Osynlig och borta. Ett axelryck. Oläst och bortglömd.
Så, vad är det största problemet?
Jo, det är ju självklart så att nu, när jag vet att jag bara är någon månad från tryck (om ens det), och jag har sista korren framför mig innan den ska tryckas, så får jag liiiiite, lite panik som liksom hugger sig tag i min kropp och viskar elaka saker till mig.
Jag ligger och läser i boken och upptäcker min enorma förkärlek till utropstecken!!!
Ett stort fett NO, NO och ett jättetypiskt nybörjarfel...
Jag har redan raderat flera och tyckt att jag fått ned antalet bra när jag läst den i datorn men nu i provtrycket inser jag att nej, det är fortfarande fullt med utropstecken... Gaaaah!!!
Jag har visserligen en hel del dialog där det funkar men nej, jag måste radera en hel hög till.
Det är en sådan skillnad att se texten tryckt i en riktig bok.
Det är som att alla små missar liksom hoppar upp och skriker "kolla häääääär, du missade mig."
Jag hittar fel här och där, ett missat ord, ett ställe där man kan vända på orden för att få ett bättre flyt, ett komma tecken som saknas, en aslång mening osv och jag inser att det förmodligen inte ens är hälften... eller ens en fjärdedel.
Blir man någonsin nöjd?
Är man någonsin klar?
Ja, jag vet, även stora mästerverk och klassiker innehåller fel och min lilla, lilla bok kommer gissningsvis aldrig kallas för varken mästerverk eller klassiker (men man kan ju alltid drömma om det).
Självklart kommer det finnas fel i den, trots att vi har varit fyra (4!) personer som läst och redigerat, läst och redigerat.
På något sätt känns denna korrigeringsrunda så definitiv... this is it!
Sen åker den på tryck, oavsett mängden fel. Det är det som skrämmer mig mest, att den blir upptryckt i sina 1000 ex och det första jag ser när jag bläddrar i den är en massa fel.
Och jag vet att just det kommer att hända, det finns alltid fel, alltid.
Efter att ha jobbat med denna baby till och från i 7 år och väldigt intensivt de senaste 2-3 åren, så kan jag snart inte längre gå in och ändra eller fixa till något.
Det är då som det stora vemodet rullar in...
Det är över. Det här är slutet på en konstig "love/hate-relation".
Ett konstigt måste som stormat runt i min hjärna.
Ett adjö till mina älskade, irriterande karaktärer som har tagit plats i mina tankar och i mitt inre.
Jag har älskat dem och hatat dem, gråtit med dem och skrattat så jag gråter åt dem och med dem. Vi har haft hemligheter ihop, gått genom massa konstiga händelser och utvecklats.
Men nu ska jag släppa dem och låta dem gå till tryck och förevigas i sin nuvarande form.
Jag, däremot, ska gå vidare och fortsätta utvecklas.
Jag måste nu acceptera dem i deras nuvarande form och veta att de för alltid kommer vara likadana medan jag måste fortsätta förändras och bli bättre.
För det är mitt hopp, att jag ska fortsätta utveckla mitt skrivande och min passion för skrivandets sagovärld och alla dess karaktärer.
Min första bok kommer alltid vara min första, min baby, som jag nu ska släppa ut till allmän beskådan och utvecklas vidare ifrån.
Det känns konstigt och nervöst. Som att slita ut sitt eget hjärta och sin själ och lägga dem på en allmän motorväg och låta vem som helst köra över dem, hoppa på dem, pissa på dem men förhoppningsvis så kommer nog en del att älska dem, lyfta upp dem ömt och älska, skratta, gråta och förbanna.
Jag kan inte bestämma vad andra ska tycka utan måste stå vid sidan om och hoppas att budskapet går fram.
Jag är min största fiende och min absolut största kritiker. Det finns egentligen inget någon kan säga, tycka eller göra mot denna baby som jag inte redan har tänkt på själv gånger tusen, upphöjt med sjuttiotre.
Så, det är dags att ta farväl och tacka för den här tiden och titta framåt och fortsätta med nästa projekt, min nya baby.
Så:
Haters gonna hate, hate, hate, hate, hate, but I´m just gonna shake, shake, shake, shake, shake, shake it off!
/VemodesMusen
