Åldersnojja!

Jag har alltid tyckt att folk som är rädda för att bli äldre är lite... larviga, det är ju tidens gång. Det är den vägen vi alla ska gå om vi har turen att få leva ett fullt liv och inte ryckas härifrån för tidigt.
Jag har fnyst (bara liiite) åt folk som skriker åt första rynkan, första gråa hårstrået osv.
Jag tycker rynkor är vackert!
Dom visar att vi levt och upplevt, att vi har en historia.
Å ärligt talat, de flesta passar i grått och även där så finns det ju flera olika skalor av grå!
Självklart vet jag att det finns jobbiga saker med att bli äldre oxå... sämre syn, ledproblem osv osv...
Men... nu står jag där själv och inser att jag på någotvis undviker min egen födelsedag... och har gjort varje gång sedan jag fyllde 30...
En vän sa att nu är du ju halvvägs till sjuttio... jo man tackar... *ler*
Funderade på detta... varför reagerar jag så här?
Jag hade nämligen en starkt återkommande dröm från det jag var väldigt liten och ända upp i tonåren att jag skulle dö före min 30:e födelsedag och att vatten skulle vara orsaken...
Så på sätt och vis känns det som att varje år efter 30 är bonus för mig, att jag lever på övertid.
Jag skäms inte för min ålder och rent logiskt sätt har jag ju knappt levt halva livet än då kvinnor i Sverige lever i snitt 82 år...
Tror det handlar om något slags inlärt beteende från alla... alla älskar att tjata om åldern och alla reagerar likadant...

Sen kom dagen då jag själv upptäckte DET...
Och precis som alla andra så fick jag en chock när jag fann DET, mitt första silver stänk i mitt röda hår!
Reaktionen kom snabbt och instinktivt... jag tog pincetten och drog ut det illa kvickt!
Syns inte = finns inte!
Efter ett tag insåg jag att jag skulle bli polisong skallig om jag fortsatte med det beteendet *asg*
Så jag gav mig ut och letade efter toning/färg... men självklart finns det ingen som matchar min egen hårfärg speciellt bra... det finns väldigt få röda färger som ser naturliga ut och jag råkar älska min egen hårfärg och skulle aldrig försöka färga om det i någon annan färg.
 (Här ska vi inte alls berätta om när jag försökte färga håret brunt en gång när jag skulle medverka i en teaterpjäs... det bidde lila... blev desperat och gjorde om det... mörklila... what to do? Jo, jag la i en blondering... avbröt när det såg orange ut och jag såg ut som en gul morot... fick klippa mig relativt kort....)
Så vart vill jag komma med detta dravel?
Ingen aning... minns inte... åldern tar ut sin rätt och raderar minnet oxå *asg*
Barmhärtigt!
Kanske jag egentligen bara ville kolla om någon har ett bra tips på en naturligt snygg rödtoning?
Eller så ville jag komma fram till att jag borde åldras med värdighet och le åt mina silverstänk?

Tjolaopp å grattis till mig själv... nu är jag 35 år ung!

Detta var ett väldigt o-gayigt inlägg... *asg*
Antar att jag kan vara sån ibland... o-gayig... vanlig, vem som helst....*asg*