Vi kan alla hamna där... på gränsen till... tomheten, intet.
Stirra ned i gapet under våra fötter, tappa livsgnistan. Fundera över om vi verkligen skall hålla oss kvar i den tunna livlinan...
Gränsen är hårfin.
Varför klarar vissa så mycket?
Vart går gränsen?
Jag har alltid tänkt att hoppet är det sista man förlorar... att när man tappat det finns det inget som håller en kvar i det här livet.
Det känns som om hoppet är det värsta man kan förlora.
När man inte kan titta framåt å tänka att det blir nog bättre sen...
Men jag har upptäckt att det finns något annat som kan göra att man "orkar" hålla sig kvar, när hoppet är fölorat... när det faktiskt inte blir bättre.
Skuldkänsla. Moderskärlek. Kamp.
Eller är dessa egentligen något man bara skyller på fast det egentligen är ens inre överlevnadsinstinkt som tar över.
Ursäkter...
Jag tror dom flesta någongång vid något tillfälle snabbt har tänkt tanken att fan... jag orkar inte mer!
Varför fortsätter vissa att orka när andra inte gör det?
Vad är skillnaden hos individerna?
Varför går vissa in i väggen, bryter ihop eller tar livet av sig när andra bara lyfter på huvudet och bär hela världen på sina axlar.
Jag trodde det var hoppet... men ibland kanske det bara är skuldkänslan, att man inte vill såra sina nära.
Eller så går det på automatik... rutin... man stänger av å bara går och går oavsett hur många gånger man än gått in i väggen, fallit ned för stup, klättrat upp för berg i ur och skur med naturkatastrofer som slår ned i en gång på gång.
Varför reser man sig upp?
Varför försöker man gå vidare?
Antar att ren överlevnadsinstinkt inte går att förklara med ord men jag kommer alltid fundera över vad som är skillnaden, varför vissa personers instinkt att överleva inte är lika stark som andras.
Kan vi alla hamna där... i vakumet där överlevnadsinstinkten inte når in?
Har vi det alla i oss att vi kan ge upp och släppa taget...
Var går våra gränser?
Vem vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar