Farasska...

Hittade en berättelse i datorn som jag började skriva på för säkert 7-8 år sedan... det var lite roligt att läsa nu...
Väldigt Isfolk och Grottbjörnensfolk inspirerat känner jag... men jag kan bjuda på det...

Den heter: Farasska Av Eld

FARASSKA AV ELD

Det var en någorlunda vanlig dag i byn, alla höll på med sitt. Lilla Farasska av Eld endast tre år gammal var ute och inspekterade den spännande miljön. Ibland var det så skönt att komma hemifrån och göra något annat. Farasska älskade naturen och friheten. Hon var ett temperament fyllt barn med en stark vilja trotts sina unga år. Inte hjälpte det mycket att hon också hade sitt svåra element att jobba med.

Att vara född in i Eldens element var något ingen önskade att deras barn skulle bli. Hon sprang barfota på sina korta ben i gräset som fortfarande var fuktigt från morgondaggen. Hon skrattade upp mot himlen och sträckte ut sina armar som för att omfamna världen.

Det knakade till, som om någon trampade på en gammal gren, i skogen, men Farasska märkte ingenting.

Det var så härligt att vara själv, att leta myror, springa efter en skuttande hare, försöka flyga efter en fjäril så hon tänkte inte alls på att hon kom närmare och närmare den mörka skogen. Skogen var något alla vuxna uppmanade barnen att akta sig för, eftersom ”De Andra” ibland hade setts där.

När barnen var olydiga fick dem ofta höra att ”Om du inte är snäll så skickar jag ut dig i skogen så får De Andra komma och ta dig”!

Men Farasska brydde sig inte om De Andra… det lät spännande, men inte otäckt. Hon brukade sitta och skratta åt de andra barnen som blev så rädda att de började gråta. Farasska var inte rädd för någonting, men så hade hon heller inte upplevt så mycket ännu.

Sugen på mera äventyr så följde hon en liten smal och krokig stig in i skogen. Hon stannade till när hon såg en liten orm, som låg mitt på vägen och försökte få lite sol. Hon satte sig ned på knä och tittade storögt på det mytomspunna djuret, som många fruktade, men den hade aldrig gjort henne något. Ormen kände sig inte hotad av det nyfikna barnet utan låg lugnt kvar. Efter att hon studerat ormen en stund gick hon vidare längre in i skogen. Hon hörde ett förskräckligt pipande ljud och sprang framåt, det var en liten fågelunge som hade trillat ur sitt bo. Hon lyfte försiktigt upp den till sitt bo igen.

Då plötsligt hörde hon tunga steg bakom sig och hon hann knappt vända sig om fören hela världen med ens blev mörk och illaluktande. Någon hade slängt en gammal unken säck av lin över hennes huvud. Sedan fick hon en hård smäll i bakhuvudet.

Den gyllen mörka mannen sprang därifrån med sitt byte slängt över ryggen. Han var ivrig och sprang med lätta steg genom skogen. Det märktes tydligt att han var skogs van. Han kände varenda stig som om det vore hans egen bostad, varenda krök, varenda sten och varenda rot. Han flög över dem, såg dem knappt. Han var fast i ett lyckorus, han hade lyckats med det stora uppdraget. Han hade fångat ett barn av ”De Andra”, dem hade ohyggliga krafter. Krafter från naturens fyra element, Jord, Vatten, Luft och Eld. Inte visste han något om förbannelsen som vilade över ett barn av Eld.

Han var bara lycklig över sin fångst. Han tänkte på vilken ära det var för honom att komma tillbaka till byn med henne, att få lämna fram henne till Översteprästinnan. 
 

Dem skulle överösa honom med gåvor som tack för ett väl utfört arbete. Han skulle äntligen kunna få slå sig till ro och genomgå den magiska riten tillsammans med kvinnan i hans drömmar. Alla skulle älska honom, alla. Till och med hon, den vackraste av alla, som alltid hade hånat honom för att han var en så svag och obetydelsefull man.

Han hade bevakat ”De Andras” by i flera månvarv för att finna ut deras vanor och hemliga riter och framförallt för att få veta mer om de olika elementen.

Han hade insett ganska tidigt att det var den lilla söta treåringen på korta ben, med elden i håret som var hans mål. Han hade studerat henne länge, men hon var en liten egensinnig varelse helt utan rutiner. Men det var också hennes stora svaghet.

Han hade sett ett märke i hennes panna som var format som en elds låga och han hade förstått att hon var en av dem som hade ovanliga krafter. Han visste ingenting om att alla av hennes folk hade någon kraft, att dem föddes med det. Allt han fått veta var att dem som hade övernaturliga krafter hade ett födelsemärke i form av ett av naturens fyra element. Men ingen, inte ens Översteprästinnan visste om var märket skulle sitta. Dem visste inget om förbannelsen som vilade över Eldens element, hade dem vetat det skulle dem aldrig ha valt denna lilla flicka.

Trotts att hon var så liten så blev hon en tung börda när han sprungit en halv dag med henne på ryggen. Han blev tvungen att vila och dricka lite vatten. Han lade ned säcken bredvid sig och såg hur vilt hon sprattlade, hon var vaken.

Han snörde upp säcken och sa med en vek stämma ”Det är ingen ide att du skriker, för här finns det ingen som kan höra dig”.

Hon tittade oförstående på honom, sedan log hon och öppnade munnen och talade till honom. Men han förstod ingenting det lät som om hon sjöng något väldigt vackert, sedan log hon. Han skakade på sitt huvud och funderade varför hon log, varför var hon inte rädd? Varför grät hon inte?

Nåja det var ganska skönt att hon var tyst. Hon började fingra lite på hans tröja, såg förvånad och undrande ut. Hon lade huvudet på sned och såg helt bedårande ut, han räckte henne sin vattensäck och hon drack ivrigt.

Han pekade på sig själv och sade ”Kin´dot”, hon rynkade sina ögonbryn, pekade på sig själv, skrattade och sa ”Kiiinååååt”. Kindot brast i skratt så hela kroppen riste sedan skakade han på huvudet.

”Nej, nej” han pekade på sig själv ”Kin´dot” sedan pekade han på henne och slog ut sina händer i undran.

Då log hon igen, så hela ansiktet lös upp, pekade på honom ”Kiiinått” sedan pekade hon på sig själv och sade stolt ”Farasska”.

”Farasska?” Frågade han och pekade på henne, hon nickade och såg väldigt nöjd ut. Han tog fram något från sin ränsel och sa ”bröd” och sträckte fram det till Farasska, hon rynkade på näsan och sa prövande ”brrrod?”.

Han nickade uppmuntrande till henne ”bröd” och hon försökte igen ”brrrööd?”

”Ja!” utropade han, ”bra Farasska”. Hon åt glatt av brödet, det lilla barnet hade nog varit väldigt hungrig. När hon ätit klart log hon och gäspade och han förstod, trotts att han inte hade några egna barn, att hon började bli trött, hon såg inte ut att vara så gammal heller.

Hon kröp upp i hans knä och lade tillitsfullt huvudet mot hans bröst och somnade.

 

Kin´dots hjärta kändes som om det skulle svämma över, vilken tillit hon visade honom, han som nyss hade ryckt upp henne från hennes hem och hela den världen hon kände till.

Han ville inte lägga ned henne i säcken igen, han kunde inte. Han började gå med henne i famnen, han kände sig inte alls lycklig över sin fångst längre. Han visste vad som väntade henne när de kom fram till byn och han visst att han skulle bli en hjälte för dem. Men han kände ingen lycka över det, endast ett gastkramande grepp om hans hjärta.

Han fortsatte vandringen, men det gick inte så snabbt längre, han kände hennes tyngd mer nu efter vilan än innan.

Dagen led mot kväll och solen byttes ut mot månen och han fortsatte sin vandring, han visste att han snart skulle komma till det lilla lägret där hans vänner väntade.

Den lilla sov fortfarande, han stannade och betraktade hennes fridfulla ansikte, hennes kinder var röda av den friska lite kyliga luften. Över hennes läppar vilade ett sagolikt leende, de bruna ögonfransarna såg ut som solfjädrar och han visste att om hon öppnade dem skulle han se in i ett par knall gröna ögon.

Han kände en sådan ömhet för detta barn att han ville gå tillbaka med henne, eller bara lägga henne där, i den mjuka mossan, och sedan gå iväg. Men han förstod att det vore omöjligt, Kin´dots vänner kände redan till hans fångst, skulle han komma utan den skulle han straffas med döden. Misslyckanden var inte till låtna, det visste han så väl. Så han fortsatte på sin vandring och på himlen slogs nu både månen och solen om makten och solen vann.

Han kände ljuva dofter av nygrillad fågel och skyndade på sina steg. Han klev rakt in i lägret och alla hälsade på honom men Kin´dot hyschade på dem, lade ned flickan på en utbredd filt och lade sig själv bredvid och somnade.

En aningen annan stil mot det jag skriver på nu... Det var iaf roligt att hitta!