Mello-time!

Melodifestivalen verkar ju engagera en hel del personer...
Å säga vad man vill om låtarna men nog sjutton finns det en bredd... av total galenskap!
Under dessa 6 veckor som festivalen pågår så finns det inget utrymme i tidningarna för något annat. Som om hela världen är på paus för vi ska ju välja vilken låt som ska representera Sverige i den stora Schlagern.
Ända sedan jag var liten så har jag följt Mello.
I vuxen ålder har jag överfört detta på mina egna barn även om jag själv inte alltid har kunnat se pga jobb.
När jag var liten fanns det inte så många låtar att välja på direkt... tror startfältet var 8 låtar å de flesta var väl rätt dåliga (om man lyssnar på dem nu... då var de ju bara såååå bra)...
Det var precis som nu alltid fel låt som vann.
Men om man bortser från det och från mängden låtar så finns det ju en stor sak till som skiljer då från nu...
Då kunde en helt okänd person från ingenstans dyka upp i festivalen och charma hela folket och bli känd över en natt...
Numera är ju 99.9% av artisterna redan etablerade...
Vissa har fastnat i melloträsket och är med år efter år... å verkar inte göra speciellt mycket däremellan...
Vissa hoppar på tåget för att de har en ny skiva som behöver lanseras inför våren och då blir ju mello ett bra avstamp och en juste reklampelare.
Vissa borde inse att deras karriär förmodligen är ett minne blott men drar i det sista halmstrået i hopp om att blåsa liv i en döende karusell.
Vissa är bara med för att se om någon egentligen tar dem på allvar... och det spelar ingen roll hur långt de driver med hela festivalen och hur mycket dom driver även med sig själva...
Och visst är det så att vi bara Älskar att sitta där i soffan och kommentera kläder, öron, scennummer, frisyrer osv...
Men tittar man på de bidrag som varit med de senaste åren så kan vi ju konstatera att vi inte har samma musiksmak i Europa, å tur är väl det!
Jag tycker att det är just variationen som är härlig och rivig.... att se vilka folk skickar för att representera sitt land.
Men jag inser oxå att Sverige tar den stora tävlingen på en aningens för stort allvar!!!
Vi bara måste vinna!
Det blir nästan en slags desperation över det... att finna rätt outfit, bästa koregrafin, bästa låten, häftigaste artisten osv...
Vissa läder verkar ju bara plocka upp någon stackare från gatan å säga varsågod åk å representera oss...
Vissa länder letar efter den ultimata snackisen istället å skickar en kalkongubbe... eller en plåtman osv... mycket snack genererar många röster....
Jag tänker... kan vi inte bara en enda gång chocka Europa och skicka Sean Banan?
Bara för att se... då kan vi snacka om reaktion.... vi skickar alltid olika popsnören eller kopior, något omberabetade gamla goda typiskt svenska schlager dängor som ju alla älskar...
Och på riktigt... allt snack om "kompis" röster från de olika grannländerna... så gör vi ju i norden oxå... problemet är ju att vi inte är så många nordiska grannländer om vi jämnför med alla små gamla öststater. Vi är ju bara avunsjuka... å visst är det sjuuuuukt orättvist att vi bara är 5 grannländer... å de andra är 25...
Jag tycker media cirkusen är hysterisk... å vi lärde ju oss i filmen Hysteria vad som är svaret på den diagnosen... *asg*
Så istället för att gnälla över att alla andra har så dålig musiksmak kanske man kan tänka att det kanske är vi som fastnat lite i våran?
Eller bara acceptera att det är olika pga att vi har olika bakgrund.
En väldigt stor procent andel av svenska folket hoppade ju på Aftonbladets kampanj "Vi Gillar Olika"... men väldigt få visar att de gör det i verkligheten...
Smaken är som baken, delad!