Självanalys!

En akilleshäl för mig är att kunna ta emot...
Hur jobbar man på det?
Det gäller hela skalan från konkreta ting till mera svåra och odefinerbara saker som komplimanger och uppskattning.
Har det alltid varit så?
Jag tycker det är jobbigt att fylla år bara för att jag ska behöva ta emot presenter.
Och när jag väl får något vet jag inte hur jag ska ta emot det. Hur jag ska kunna visa min uppskattning.
Födelsedagar och julafton känns ju mest som ett kommersiellt jippo och jag vill inte att folk ska känna sig "tvugna" att medverka i det och försöka hitta något till mig, vill inte vara till besvär.
Däremot har jag inga problem med att fira andra och ge andra presenter och julklappar... det älskar jag. Fast att ta emot själv? Nej... skit jobbigt!
När folk säger något positivt till mig, antingen om mig eller om något jag presterat kan jag inte heller ta emot... vatten på en gås, typ. Jag ler stelt å säger något fånigt som, mm vad bra... eller låtsas som jag inte ens hört och hoppar vidare på ett nytt ämne.
Det sjunker helt enkelt inte in.
Jag släpper inte in det.
Jag är fullt medveten om att det bottnar sig i en taskig självbild/självkänsla.
Tankar som att den andra inte menar det den säger (varför skulle den?), det är nog bara av snällhet dom säger si eller så och jag är inte värd det... inte kan du ge mig det där... är du galen???
Jag behöver ingenting.
Tusen tankar och tusen undanflykter för att slippa släppa in, på riktigt.
Hur jobbar man med det?
Jag vet verkligen inte...
Går det över med åldern och den enorma visheten man får av livet (hahahaha)?
Skulle behöva en mental bild av hur jag tar fram en bössa å skjuter den lilla djävulen som sitter på min axel och viskar in tankar i mitt öra som: I´m not good enough!            *PANG*
Å se hur han faller ned från axeln och upplöses i intet...
Japp, den filmen ska jag regissera om och om igen... kanske en bra start?