Så här mitt i natten när allt är tyst och stilla så kommer gärna tankarna smygandes.
Trots att jag duckar och egentligen inte vill eller framförallt inte orkar ta tag i dem just nu.
Jag tänker på allt jag har i min "ryggsäck" allt jag varit med om och fortfarande bär med mig i livet. Jag tänker framåt och funderar på hur många som verkligen klarar av denna blytunga säck.
Visst är jag inte den som låter säcken tynga ned mig men den finns ju där, jag har bara lärt mig hur den skall bäras på bästa sätt för att kunna gå vidare.
När jag möter någon speciell så har jag ändå säcken i åtanke.
Jag vill inte att den skall tynga ned någon annan...
Kanske är det därför jag avskärmar mig från folk och inte släpper fram mina känslor och heller inte släpper in någon hela vägen.
Likt Pandoras Ask borde denna säck förbli stängd.
Men ibland använder jag mig av den för att se hur lättskrämda folk är... öppnar dragkedjan lite för att se om folk står kvar.
Det är något slags självförsvar. En mur. En trygghet.
Men samtidigt oxå min akilleshäl.
Jag blir stark men ensam.
En falsk trygghet. En mur som stänger ute.
Jag vänder mig inåt. Jag stänger av utåt.
Lägger upp den glattiga, skojfriska ytan. Den goa och glada tjejen som verkar så stark.
Kaos inom mig men lugn på ytan.
Är fullt medveten om att alla människor bär på en ryggsäck.
Jag är knappast unik.
Jag inbillar mig inte heller att just min säck är tyngre än någon annans. Däremot är den högst aktuell.... hela tiden!
Stundtals känner jag att jag själv inte orkar med den, då den släpas i backen bakom mig tills den är full med hål å jag hoppas att lite tyngd ska ramla ut, hur kan jag någonsin begära/önska att någon annan ska orka ta del av den?
I den bästa av världar tar någon mig i handen å säger: kom vi drar den här tillsammans...
Å så är man två om tyngden å allt går mycket lättare... men det är i den bästa av världar.
Så, i väntan på Utopia, så får jag resa mig upp med min skabbiga ryggsäck på å titta framåt å tänka, dit bort klarar jag ivarjefall, om och om igen.... bara dit bort, det är inte långt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar